Kidnappad

Kapitel 5

Jag hörde hur mamma skrattade och och ropade att jag skulle komma. När jag kom närmare stugan så ser jag hur mamma och Martin som är mammas kille sitta i hammocken på verandan och håller om varandra.
-var det nåt speciellt? Jag var på väg till stranden faktiskt, sa jag sådär glad som man är på sommaren när allt är som det ska vara och det är alldeles perfekt.
-vi har en liten grej att berätta för dig faktiskt sa mamma lite fnittrigt.
-det är nämligen så att jag friade till din mor och hon sa ja! Sa Martin helt euforiskt.
-WHAT ÄR DET SANT? Skrek jag nästan som jag kastade mig över mamma och drog åt mig hennes hand för att se ringen. Hon slår till mig hårt i ansiktet och det är inte mamma längre som sitter där...

Framför sat 2 av de män som kommit och gått för att göra sina behov emot mig. Dom stod bara där och kollade på mig, betraktade mig, sådär sadistiskt och barskt. Jag tittade för det mesta på golvet för att undvika ögonkontakt så mycket som möjligt. Den snaggade killen kom fram och drog upp mitt ansikte och höll mitt huvud i ett järngrepp. Jag hade så ont i mina kinder från alla slag. Han kollade mig djupt i ögonen, eller iallafall försökte. Jag mådde så illa. Utan förvarning kräktes jag faktiskt rätt i ansiktet på honom. Det var bara en reflex efter allt som jag gått igenom de senaste veckorna eller dagar eller månader. Jag kände flera hårda smällar och insåg att det var slutet, det måste varit, ville vara dö. Jag höll inte koll på vad det var för dag längre, visste inte någonting så det var väl lika bra att bara ge upp, men innerst inne ville jag bara att de skulle vara en lång hemsk mardröm som jag faktiskt kunde ta mig ifrån. 
Men jag insåg att det enda som kunde hjälpa mig var ett mirakel vilket aldrig skulle ske.