-MAMMA!
En flicka vänder sig om och plockar upp en sten från den blöta marken. Det ösregnar och Londonhimlen är mörk. Kullerstensgatorna är tomma utom en och annan strykarkatt som försöker gömma sig undan regnet.
Flickan snörvlar och stoppar ner stenen i fickan på sin röda regnkappa, håret klistrar sig av vätan och hon torkar av näsan med ena handen.
-Gode Gud, du kommer ju bli förkyld.
Hennes mamma tar av sig sin hatt och låter flickan ta på sig den. Den bruna yllehatten glider ner över hennes ögon.
-Mamma jag ser inget.
Flickan puttar upp hatten i nacken med ena handen medan hennes mamma tar hennes andra hand.
-Ta på dig mina handskar.
Flickan gör som sin mamma säger. Mamman gnuggar flickans handsklädda fingrar mellan sina.
-Fryser du?
Flickan nickar. Mamman kramar om sin lilla dotter med en sorgsen glimt i ögonen.
-Det är för att det regnar. Förbaskade regn!
Hon ler mot flickan.
-Bäst att vi går, säger hon.
De börjar gå. Flickan tar upp stenen och visar den för sin mor.
-Det här är en kanin. Jag ska ta hand om den.
Mamman nickar. Hon stryker med tummen över flickans hand.
De går en lång väg genom ett regnigt London. Mamman håller sin flicka i handen hela tiden, även när hon hoppar i vattenpölar. De ser inte en enda människa.
När de slutligen är framme hos sin destination släpper mamman taget om flickans hand. Hon läser på en skylt och öppnar en dörr utan att knacka.
Flickan undrar, för hon har aldrig varit här förut. Hon undrar vad som står på skylten, och försöker läsa utan vidare framgång.
-Men in med dig innan du blir för kall, säger mamman och puffar till sin flicka i ryggen. Flickan snubblar till över tröskeln och fångas upp av sin mammas armar.
-Gå.
Flickan går. Hon ser knappt någonting, det är för mörkt. Bara en ljuslåga glimrar någonstans där framme. Hon hör sin mamma bakom sig, hur hon tar av sig sin genomblöta kappa och hänger upp den. Sedan känner hon mammans kalla hand i sin, som leder henne till den där ljuslågan.
-Såja, lite varmare här.
Nu är det lite ljusare, och flickan kan skönja några fåtöljer och bokhyllor. Ett bord. En eldstad med en frånvarande eld.
-Du kan sätta dig i en fåtölj om du vill, säger mamman. Hon sätter sig, och flickan kryper upp i hennes knä.
-Vad väntar vi på?, frågar flickan och suger på sin tumme. Mamman stryker henne över håret och suckar en djup suck.
Plötsligt hörs hasande steg. En medelålders kvinna uppenbarar sig i en dörröppning. Hon har stram grå knut, slitet förkläde och rynkor. Hennes grå ögon ser på flickan, bara på flickan och hon nickar för sig själv.
-God kväll, säger den okända damen, och välkomna hit.
-Tack så mycket, säger mamman. Hon puttar ner flickan och pekar åt henne att hon ska ställa sig framför damen och niga. Det gör flickan.
-God dag, mumlar hon.
-God kväll, rättar henne damen och nickar vänligt. Hon tar flickans hand och skakar den. Flickan känner att handen är torr och väldigt rynkig.
-Du kan gå upp så länge, säger damen och nickar mot en trappa. Flickan söker sin mors godkännande, och när hon får en nick går hon uppför. Ett dörr står öppen och på dörren finns en papperslapp fastnålad. Flickan kan läsa sitt namn, och hon går in i rummet.
En säng, en garderob och ett skrivbord. Ett fönster som är prickigt av regn. En släckt lampa.
Flickan sjunker ner på golvet. Hon lyssnar till rösterna där nere, särskilt lyssnar hon på moderns röst. Mamma gråter. Varför gråter hon?
Flickan tänker, men hon kommer inte på något svar. Mamman har gråtit mycket på sista tiden, men gjort sitt bästa för att dölja, inte visa något för flickan.
Det förstår hon inte. När flickan är ledsen kommer hon alltid till sin mamma. Hon tycker att mamman borde göra samma sak.
-Nu får du komma ner!
Sakta går flickan nerför trappan, hon dröjer vid varje trappsteg.
Mamman flyger upp ur fåtöljen, torkar sina tårar och kramar flickan det hårdaste hon kan.
Sedan är hon borta.
Utan att se på damen går flickan tillbaka upp.
Hon går till fönstret. Tittar ut mellan regnet som skapar ränder på fönsterrutan.
Och där skyndar en suddig gestalt gatan fram.
Flickan sätter handen mot glaset. Hon tittar efter sin mamma när mamman försvinner.
Det enda hon har kvar är sin mammas genomvåta hatt och handskarna.
