En flicka ensam på stranden.
Det är det första jag ser.
Det andra jag ser är hur himlen är blågrått. Regn ska komma. Mycket regn.
Sanden är fuktig under mina bara fötter när jag går mot henne.
-Varför sitter du här?, frågar jag henne. Hon svarar inte. Hon har armarna om knäna och huvudet nerböjt. Jag kan inte se hennes ansikte. Hennes hår är blött och mörkt.
Det verkar som om hon har badat, fast det inte är något riktigt badväder.
Hennes kläder är våta, en vit klänning smetar mot hennes kropp, sandalerna brevid hennes fötter glänser av saltvatten. Hon har gåshud på armarna.
-Varför?
-Vadå varför?, frågar hon. Hon höjer blicken och ser på mig. Ögonen är grå som ovädret som snart ska komma och munnen är ett streck.
-Varför sitter du här? Alla andra är på festen och det borde du också vara, säger jag.
-Jag hatar folk som säger åt mig vad jag borde göra, snäser hon utan att möta min blick. Jag höjer på ena ögonbrynet och sätter mig ner brevid henne. Sanden är iskall mot mina jeans, men vafan. Jag kastar en blick över axeln. Det lyser i fönstren. Inomhus är det varmt och skönt och här sitter vi. Vågorna brusar och det doftar salt.
-Prata med mig, säger jag. Hon tittar på mig som "är du seriös?". Sen skakar hon på huvudet och tittar bort mot horisonten. Nähä.
Plötsligt reser hon sig upp och tar min hand.
-Kom, säger hon och går mot vattnet.
-Jag tänker absolut inte bada, hinner jag säga innan hon puttar ner mig i vattnet. Sanden skrubbar mina knän genom byxorna och jag får en jävla kallsup.
Hon skrattar.
-Va i helvete!
Det dundrar i molnen en lång stund. Långt, långt borta blixtrar det, tunna streck dansar i silver på himlen. Jag simmar tätt intill henne och trampar vatten, följer hennes blick mot horisonten. Blixten reflekteras i hennes ögon.
-Vi måste simma in till stranden, säger jag. Jag tar henne i armen och hon skakar sig loss.
-Bara en liten stund till, säger hon och ler när det blixtrar en gång till. Åskan dundrar närmare.
-Det är farligt att vara i vatten när det är åskväder på gång, säger jag och försöker hålla paniken borta från rösten. Det kryper i mig, hårstråna på huvudet står rätt ut. Det är inte kylan som gör att det blir så.
-Kom nu.
Vi vänder om och börjar simma tillbaka mot stranden. Vattnet är kallt och tungt, men jag kämpar på. Jag låter henne simma framför mig hela tiden, eftersom jag inte vill att hon stannar i vattnet längre än nödvändigt.
-Kom igen nu!, fräser jag åt henne när hon vänder sig om och spejar upp på himlen. Hon fnittrar.
Tillbaka på land fastnar sanden överallt.
Vi snubblar över strandgräset på väg upp till huset. Himlen har mörknat från den grå ljusa färgen till en dovare nyans. Mörkgrå. Åskan kommer tätare nu, och småspik börjar falla.
Min storebror väntar på oss när vi kliver upp på altanen. Han sitter med armarna i kors och röker medan han tittar ut på havet.
-Vad gjorde ni i vattnet?, frågar han. Hans blick sveper från mig till henne och jag vet inte vad jag ska svara, så jag är bara tyst. Det blir hon som svarar istället.
-Badade, säger hon. Storebror reser sig, fimpar cigaretten och går in. Han har lämnat kvar ciggpaketet på bordet, brevid en tändare.
-Sätt dig, säger jag och pekar på en fåtölj. Hon gör som jag säger och jag sveper mammas favoritfilt om henne. Den filten har grå bakgrund med röda rutor på i olika storlekar. Jag slår mig ner i en annan fåtölj mittemot henne och lyssnar till regnet som trummar mot taket, tar upp knäna och lutar hakan mot knäskålarna. Det öser verkligen ner nu, och blixtrar ordentligt gör det också.
Jag är glad att vi hann in.
-Vad tänkte du på?, frågar jag henne. När du satt på stranden, menar jag.
-Vi kommer aldrig att ses mer, säger hon. Det var därför jag satt på stranden. Sista dagen vi ses är idag. Och det känns så jävla värdelöst. Allting vi hade, allting vi har och allting som vi skulle kunnat ha är borta, för vi ses aldrig mer efter den här dagen.
Hon ser mig i ögonen och jag nickar. Hon förklarar läget bättre än vad jag gör. Det är klart att hon har rätt. Vi ses aldrig mer. Och det känns förjävligt.
Altandörren öppnas innan vi hinner prata vidare och mamma kommer ut.
-Ska ni inte vara med?, undrar hon glatt. Det är ju sånt trist väder här ute!
-Nej, säger hon då, hon som jag inte ska träffa mer. Nej, vi sitter här ute.
En blixt dundrar precis ovanför oss och mamma ser rädd ut.
-Kom in sen!, ropar hon innan hon drar igen dörren efter sig. Jag nickar och gör tummen upp åt henne genom glasrutan.
Vi sitter tysta.
Alla ljud jag hör blandas ihop till en vacker och vild symfoni: regnet som öser ner och trummar på taket, vågornas brus borta vid stranden, skrattet och pratet från festen inomhus, dånet från åskan.
Lyssnar jag riktigt noga kan jag höra mina egna hjärtslag också.
Jag kan höra hur hon gråter.
Jag vänder blicken mot henne och ser på när det regnar stilla nerför hennes kinder.
-Det är skit, säger jag.
Hon nickar och torkar sig om näsan med ärmen på sin tröja.
Hade det varit ett annat tillfälle än just idag hon torkade sig om näsan på det där gulliga viset, hade jag skrattat åt hennes ärm. Jag hade sagt att hon var det gulligaste jag sett och varför måste du förstöra tröjan med ditt gråtsnor? Sen hade jag kramat henne hårt.
Nu sitter jag tyst.
Hon reser sig, går över golvet och sätter sig i mitt knä.
Jag får en våt puss på munnen, mina armar slingrar sig automatiskt runt hennes kropp och jag vaggar henne fram och tillbaka.
-Det är skit, säger hon.
Vi sitter så, och ser på himlen.
