"Det blir bättre"
Det var de första orden ut ur min faders mun
när han fick höra om min depression.
"Det blir bättre"
Det var det min psykolog sa när vi
avslutat vår första session.
"Det blir bättre"
Det var de tre orden jag upprepade för mig själv
under kvällarna då det kändes som att jag skulle gå under.
"Det blir bättre"
Det var orden jag fick höra,
men jag förstod aldrig på vilka grunder.
Hur kunde jag förstå
när jag levde varje dag i smärta?
När jag fick göra allt
för att behålla mitt hjärta?
Hur skulle jag ens kunna
tänka mig en morgondag
när jag kände mig så svag?
När jag spenderade timme efter timme
gråtandes framför en spegel.
När att hata min kropp
kändes som en regel?
När att gå till skolan
var en stor prestation
som aldrig möttes av någon ovation?
Jag gjorde allt för att bli glad,
jag slängde till och med mina rakblad.
Men det tar så lång tid att läka
och ibland är det lättare att låta bli att käka.
"Det blir bättre" säger ni
men bättre än vad?
Bättre att än må uselt?
Att till slut vara glad?
Det finns inget hellre
jag skulle vilja vara
än någon som
psykisk ohälsa lyckats avklara.
Men det är inte så lätt
när mina tankar
endast i det dåliga sig förankrar.
