Falla Sönder

Han ser henne genom fönstret. Bländas av den vita hudens glans och de perfekt raddade tänderna. Han kollar på Den Ensamma Flickan, så vacker, men så ensam. Eller, egentligen är hon inte ensam, hon har många runt sig. Men hon känner sig så förtvivlat ensam. Hon går in i kafeterian under tiden hon tänker på vad hon ska beställa för lunch idag. Han följer henne med blicken. Flickan, som känner den brännande blicken i ryggen, vågar inte kolla upp. Hon går fram och beställer en smörgås som hon inte kommer äta. Hon går bort mot det vita bordet, där Han sitter, och sjunker ner på stolen bredvid Honom. Han lindar samman sina fingrar med hennes och alls blickar vänds till paret. De tittar och tänker, tänker på att de också vill vara så lyckliga som Han och hon är. Hela dagen är de lyckliga, hand i hand med sin själsfrände. De får blickar, inte blickar av hat utan blickar av avundsjuka. Alla önskar att de kunde vara så lyckligt lottade som Han och hon. För ingen som går och håller i en sådan varm hand kan vara ledsen, eller hur? Klockorna ringer och de går hem, hand i hand. De rundar kröken. Dödskröken, där ingen kan se dem längre. Han släpper genast hennes hand och går till andra sidan vägen. Leken är över, Han går på vänster sida, hon på höger. En lek, är vad Han kallar det. Flickan trodde att lekar skulle vara roliga, inte fyllda med känslor som inte finns.

Han öppnar dörren till sitt hus. Går in till den gröna soffan, nynnandes på en sällsam melodi. Han är lycklig, för Honom är allting lätt.

Den Ensamma Flickan öppnar dörren. Hon går inte till soffan, hon går till sitt rum. Hon nynnar inte på en sällsam melodi, hon nynnar inte alls. Hon är inte lycklig, för henne är allting svårt.

Hon lägger sig på den knarrande sängen, sluter ögonen och koncentrerar sig på att andas regelbundet. Det kniper i bröstet och hon måste slå armarna om knäna för att inte falla sönder som en hög av trasiga tygbitar. Hjärtats alla sönderslagna kanter skaver mot varandra.

"Bara han kunde älska mig tillbaka" tänker hon.

"Bara han kunde älska mig tillbaka" tänker Den Ensamma Flickan igen.

För det är vad hon är. Hon är Den Ensamma Flickan, med massa kompisar. Hon är flickan som håller sitt livs kärlek i handen varje dag. Flickan som vet att personen hon håller i handen, bara håller en tråkig flicka som råkar vara vacker i handen. En spelpjäs i ett spel, en bricka i ett domino, en bubbla i en Cola flaska är allt vad hon är. Hon trycker händerna runt benen för att inte falla sönder. Hon tänker på hur lycklig Han är just nu, med vetskapen om att han har den vackra tjejen i klass 8B. Att hon är Hanns men Han är inte hennes. Och han vet att det kommer att vara så tills han inte vill det mer. Då kommer flickan bli någon annans spelpjäs, någon annans bubbla. För det är så det är, det är så det ser ut. En flicka kan inte ha några egna tankar eller rättigheter, inte här, inte någonstans. Allt är förändrat, allt var bättre förr. Allt var bättre när kvinnor hade en röst. Allt var bättre innan katastroferna. Allt var bättre när kärlek hade en betydelse.

Vinden viner utanför fönstret, som den alltid gör. Regnet droppar ner, i samma fart som Den Ensamma Flickans tårar. Hon kommer alltid att vara den Ensamma Flickan. För alla berättelser har inte ett lyckligt slut.