Lucifers Dotter

Hotellet

Tjejen visade sig att vara just 20 år och hennes mamma och pappa ägde hotellet. Men just nu var det hon som var chef. Jag tror att hon pratade för att hon var nervös och det är knappast hennes fel.

Jag följde efter henne i tystnad, med lillan i mina armar, hon tystnade när vi kom in i en korridor, det var nog en bebodd korridor. Tillslut kom vi fram till ett tomt rum som tjejen, som hette Rebecca, visade oss till.
"Lägg henne på sängen så får vi dina sår rena."

Allt jag kunde göra var att stirra blint på henne, Är hon galen!? Inte kan jag lägga ifrån mej henne! Han får inte få tag i henne. Jag försökte säga någon anledning men allt som kom ut var
"Jag kan inte, han... han får inte ta henne" Jag verkade inte få in i mitt huvud att vi är på en plats som han inte kan få tag på oss om han inte vet var vi är... Vilket han inte gör

Rebecca kollade nyfiket på mig med ett snett leende..     "Okej låt gå, sitt ner." Jag satte mig tveksamt ner på sängen och kollade på hur hon tog fram desinfektion och bandage ur skåpet i hallen. Det sved lite när hon tvättade mina sår (och jag hade fler sår än jag hade trott) men jag märkte inte något av det.

Jag var som i trans. Verkligheten kändes långt borta... Jag kunde liksom inte göra det jag tänkte på. Eller det jag måste göra...

Vad som kommer hända nu har jag ingen aning om. Jag skulle kunna lämna henne här och möta mitt straff. Men risken finns att de då får reda på var hon är. Jag kanske skulle ha tänkt innan jag tog på mig hela Lucifers vrede... Du vet gjort upp en plan..!!

Det bästa jag kan tänka mig är att jag raderar mitt minne och stannar hos Lillan
"Så då var det klart, få lite sömn och så kommer jag med mat åt er.." Rebeccas röst väckte mig ur min 'trans'.

Jag la mig ner under täcket och innan jag visste ordet av det så hade jag somnat för det jag mindes efter det var en mörk jakt som jag inte riktigt kunde se, bara konturer och färger som var överallt och bildade ett ansikte. I den stunden förstod jag att det inte var en vanlig dröm. Han letade efter oss. Efteråt minns jag att det var konstigt att jag kunde sova... Men den stunden varade inte särskilt länge.

Som tur var kom Rebecca in med mat till oss båda. Hon väckte mig av misstag när hon lade ner en bricka med mat på bordet som stog lite längre bort. Jag satte mig inte upp, för att jag ville se vad som skulle hända nu när hon trodde att hon var ensam med Lillan.

Inget hände, hon kollade på henne och sedan på mig och sa tyst till sig själv medans hon gick närmare som för att observera oss. "Vill jag ens veta vad som hänt mer er två.??" Hon brydde sig inte, nej hon visste inte vilka vi var. men det hindrade inte henne från att hjälpa två främlingar som bara dök upp utanför dörren, som dessutom var lite utöver det vanliga. Hon vände sig om och gick ut ur rummet. Hon försökte stänga dörren så att den inte skulle låta för mycket.

I den stunden bestämde jag mig

Jag ska klippa mina band till mitt förra liv. Mina vingar och mina minen ska bort. Vi stannar i New York...
Jag och lill-tjejen kan nog bo med Rebecca... Vi KAN göra det här... Vi KAN lyckas gömma oss ifrån Lucifer tills hon är 18...