glöm mig aldrig.

bara ta mig härifrån.

Det är så typiskt att vara så förvirrad vid en ny kultur, nya människor och nytt område. Jag kan nästan undra hur lång tid det kommer ta för mig att vänja mig, jag menar alla mina tre år i högstadiet var helt annorlunda från gymnasiet. Folk var helt annorlunda här, var mycket större och blickade mäktigt emot en. Där satt jag, kollade som om jag inte hade något bättre för mig än att stirra på hur alla gick fram och tillbaka tills jag förstod att jag inte borde göra det. Men det var försent, jag fick syn på en tjej, en tjej som verkade som alla vanliga tjejer. Men hon kollade lite kaxigt åt mitt håll, länge. Den situationen var väldigt stel att hantera, men hon kanske kollade så för att jag aldrig någonsin ens tagit ett steg in på denna skola eller något sådant, så jag bestämde mig för att följa efter henne. Det kanske verkar lite fåfängt men jag ville ju åtminstone veta vart jag skulle. Jag menar, jag kan ju inte komma här och studsa runt som om jag vore ett frågetecken. Jag valde att gå efter henne en väldigt bra bit ifrån, så att jag inte skulle se helt efterbliven ut. Tills hon stannade till, hennes blonda långa vågiga hår flaxar rätt över mitt ansikte vid hennes stopp. Vilket fick mig att stanna, vadå skulle jag gå nu? Typ fortsätta? Nej skärpning, tänk till. Hon stirrade in i mina ögon, svepte en snabb blick på mig från topp till tå och lyckades pricka rätt in i mina ögon i slutändan.
"Var det något du ville?" Sa hon istället, hon kunde inte ens börja med hej, utan det passade bättre för henne att provocera situationen lite, hon drog det flaxande håret bakom det ena örat och kollade mer ordentligt på mig, som om hon snabbare ville ha ett svar.
"Jag är Isabell, jag har precis börjat ettan" Svarade jag på det istället, tills jag insåg att det inte riktigt lät klokt ut. Jag ville bara där ifrån, med detsamma. Jag ville inte prata med henne mer, jag hade verkligen gjort bort mig. Jag menar jag skulle skämts för ens skull om någon skulle sagt så till mig, men å andra sidan är det inte något man grubblar över hela dagen, hoppas jag.
"Emelie, ettan. Verkar som om vi kommer gå i samma klass?" Det lät lite otrevligt, nästan som om hon inte alls var taggad på att gå i samma klass som mig. Men istället för att gå bort på tankar och helt glömma bort var jag var så nickade jag kort. Hon slängde ett långt leende samtidigt som hon låste sitt skåp, gick vägen framåt tills jag tillslut inte såg henne mer. Där stod jag och såg efter henne, stampade lite kraftigt i golvet och levde helt i mitt psyke istället för att vända till verkligheten. Då jag vände mig om gick jag hastigt fram utan att bry mig vart jag gick in i, krock. Jag krockade, och inte med vem som helst utan säkert en 17-18 åring, jag skämdes ihjäl. Detta verkade som rena rama otursdagen. Det var en lång kille, han gick inte iväg utan bara stannade. Kollade djupt in i mina ögon, det såg nästan lite löjligt ut. Jag visste inte vem han var, jag såg kort på honom väldigt osäkert och bestämde mig långsamt för att gå. Han sa ändå inte förlåt och då tänker jag fanimej inte säga förlåt över att han inte ser sig för, eller jag var besviken på mig själv. Men å andra sidan är det väldigt naturligt och den situationen går inte riktigt att hantera. Jag fick på vägen an tung hand på min axel som drog mig bakåt, vände mig om ordentligt på pricken. Det har han, killen jag krockade i. Och jag bara undrar vad han nu vill, efter att jag mer eller mindre var på väg ut så stoppar han mig, helt ologiskt för min del. Han kunde istället stoppa mig på direkten men det passade bättre att göra det när jag gått mot korridoren. Han sträckte på handen och förde den emot mig.
"Lucas, tvåan." Sa han, såg lite nervöst på mig, som om han var spänd på vad jag tänkt och säga. Jag kollade kort på honom, jag brukar inte falla lätt för killar. Usch, det får mig att tänka på tänka på alla dess otäcka händelserna i nian. Jag la armarna i kors istället för att hälsa. Det vore ju pinsamt ifall någon skulle se oss. Men det skulle vara väldigt otrevligt om jag istället har armarna i kors och inuti undra vad han ville. Jag suckar tyst och tar lite slött hans hand och vinglar den upp och ner.
"Isabell." Svarar jag på det istället, jag ville inte ge ut för mycket information om mig. Han kan ju vara värsta festaren och vara bakfull i snitt varje dag. Jag lät bli med det, han slösar fullständigt min tid. Det kan han väl ändå förstå?
"Och du har precis börjat här, antar jag?" Sa han, sprack upp i ett mjukt leende och höll om min hand lite mer försvarat. Gud vad killar kan vara töntiga.

Hemma satt jag, bläddra i mobilen på Facebook, jag försökte leta upp hon Emelie. Så jag kunde få reda på mer om henne, det är ju ändå inte helt dumt att fråga vän på henne på Facebook. Jag sökte på Emelie, det kom upp någon Emelie Mohlén. Jag bestämde mig för att se om det var hon, hennes bakgrundsbild var väldigt liten. Jag lyckades till och med klicka en gång för mycket, inte bara det, utan på vänförfrågan. Snacka om otur, hon kan ju tro att jag är över desperat som såg
henne för några sekunder och sedan direkt lägga till henne på Facebook. Så hör jag ett tydligt knackande utanför, jag antar att det är vid mig. Det får mig att bara slänga bort mobilen av rädsla, jag måste skärpa mig. Blir jag seriöst rädd för att någon knackar? Det kan jag å andra sidan är det rätt naturligt att bli skrämd när man är vid andra tankar. Jag hade glömt att stänga av mobilen, men sket fullständigt i det.
"Ja?!" Fräste jag, lite surt och kollar lika surt på dörren som man antar att jag är. Dörren glider halvvägs upp med ett litet don, emellan så står min lillasyster Nova, och lutar tyngden på ett ben. Greppar ordentligt handtaget och ser in i mitt ljusa rum.
"Mat" Sa hon istället, det fick mig att bli helt förbannad. Eller mer att jag tycker det är onödigt, jag går ner och äter när jag känner för det. Det vet hon mycket väl själv, hon gjorde nog så mest för att retas.
"Nova, spela inte dum nu. Du känner till mina vanor" Svarade jag högre tillbaka, lite irriterat. Hela skoldagen fick mig att ställa massa frågor och det sista jag behöver är att hon ska komma in och förstöra mitt humör.
"Det luktar arg, liten skiftning mellan sur också."
"Försvinn, genast!" Avbröt jag henne, riktigt högt. Det är inte meningen att jag brukar bli på sådant här humör, jag blir bara lätt irriterad.
"Isabell, du är endast sur för att du aldrig någonsin kommer få ett ligg. Om du fortsätter vara kan du glömma att få en kille av huvudtaget"
"Nova!" Fräste jag tillbaka, hur kan det ens vara möjligt att irritera och sura till någon så som hon gör, precis börjat högstadiet och allt. Och från ingenstans tror hon genast att hon kan bitcha sig? No way. Det fick mig nästan att glömma vad hon sa, det fick mig att tänka lite. Hur vill killar att tjejer ska vara? Undrar om jag någonsin kommer att förlora oskulden, men den högsta frågan är ju hur det känns.
Plötsligt blinga det till i telefonen.

"Emelie Mohlén 16:13: Hej! Intrycket av mig igår kan jag tänka mig var helt kaos. Hoppas du kan förlåta mig. Emelie"

Det fick mig genast att spraka upp i lycka, med tanke på hur desperat jag varit emot henne så har hon antagligen inte tänkt på det, jag blir genast lättad. Men nu är det den sista frågan som gäller, som bara på några sekunder förstörde min lycka. Hur ska jag svara? Det får inte vara för överlyckligt, bara lite smått trevligt och godta ursäkten, fast att det för mig inte gjorde någonting alls

"Isabell Skoog 16:15: Hej Emelie! Tro mig, det syntes inte alls. Men vad kul att jag hitta dig iallafall"

Jag hoppas att det där lätt någorlunda bra, och nästan direkt såg hon meddelandet, hur kommer det sig att hon kommer så oväntat och är trevlig nu? Passade det inte bra att vara så hon var i skolan istället för att komma med någon ursäkt? Skärpning, det där går bara inte att grubbla över, jag kan inte sabba chansen när jag är påväg att få mig en vän.

"Emelie Mohlén 16:17: Grymt! Förresten, kommer du på festen på fredag? Alla kommer dit. En fest som är en början på dom nya årskurserna, du måste bara komma. Alla kommer dit."

Det fick mig att tänka till, jag är inte någon sådan hyper tjej på fester. Jag är oftast den sim sitter och dricker ett glas läsk på bänken med någon att prata med, men jämfört med gymnasiet kan man knappast sitta, jag har för mig att det bör vara lite drag på festen, så jag beslöt mig för att testa att gå, men jag sket i att svara. Hon får svaret i skolan. Jag gick till spegeln, kollade mig lite djupt i spegeln och svepte en blick på mig själv från topp till tå och vinklade mig åt olika håll. Jag ska på fest,
redan på fredag.