Ända Vid Liv

Del 1

Solen lyste, himmelen var knallblå och det var en helt strålande dag. Jag satte mig upp i sängen, och min mobil surrar till. Miranda ringer.
- Hej! sa jag
- Hej! sa Miranda
- Ville du något?
- Ja, jag ska på stan och undra om jag kan hämta upp dig nu om du vill?
- Ehh.. Visst, sa jag
- Coolt, ses snart!
Klockan var... 10.12.. Men visst jag är inte speciellt trött heller. Jag tog en tröja, jeans och gick ner och slängde i mig en macka.
- MAMMA!! skrek jag
- Ja gumman? sa mamma
- Jag åker till stan med Miranda!
- Såhär dags? Okej!
Efter ett litet tag hörde jag Mirandas bil svänga upp mot mitt hus. Jag gick ut och satte mig bredvid Miranda. Vi sa inge något speciellt. Mirandas mamma släppte av oss vid MVG. Vi började gå in i massa butiker. Provade. Men visst det tog inte så långtid innan vi blev hungriga. Så vi gick ut från MVG och var påväg till Max. Då världens starkaste vind kommer. Jag snubblar och ramlar. Det blåste ju inte ens idag? Det hade varit helt vindstilla.
- Oj, lol de va kanske inget HAHHA, sa Miranda.
- Aj, hah mm, sa jag lite stelt tbx.
Jag ställde mig upp och vi fortsatte att gå. När vi äntligen hittat ett bord, så kan vi sätta oss och slappna av. Vi pratar en stund då världens smäll hörs lite längre bort. Alla i Max blir tysta och ställer sig vis fönstret och tystnaden bryts av att ett barn börjar storgråta och folk börjar skrika och knuffas och dom i kassan börjar försöka lugna alla. Mitt hjärta dunkar hårdare och jag tittar ut för att se vad som händer. Himlen är helt röd, och det låter som när man springer och det susar i öronen. Fast 100.000 gånger värre. Som ett flygplan fast dubbelt så mycket högre. Jag börjar gallskrika och gråta och mitt hjärta slår snabbare än vad det egentligen kan. Jag hoppade i Mirandas famn som också storgrät. Flygplans lätet fortsatte och världens smäll utanför hördes. Jag höll om Miranda i mina armar och vi kramades så hårt att hennes tårar rann ner för min tröja. Jag ville bara vakna upp och allt var en dröm. Men det var det inte. Det var äkta.