Ända Vid Liv

Del 2

Små klot på himmelen som sakta blev större och större ju närmare dom kom jorden. Meteoriter. De kom fler och fler. Det brann överallt och folk skrek i panik. Det blev kallare och svårare att andas. Jag tog Mirandas hand. Men en panik slagen mamma med en hel folkmassa bakom sig sprang rakt in i oss så jag släppte taget om Miranda. Folk sprang och klampade över mig. Men Miranda var borta. Jag började gråta ännu mer. Jag skrek på hennes namn, så tårarna forsade ner. Jag gav upp och ramlade ner på marken, så jag kunde se himmelen. Ett stort klot, som tog nästan upp hela himmelen, flög i världens fart mot oss. Sen hördes en stor smäll och allt flög iväg. Allt blev svart.

Jag hade så mycket smärta i hela kroppen. Min huvud var klibbigt, av rött blod. Mina jeans var hel trasiga. Jag satte mig sakta upp, jag låg bland massa döda människor. Jag började skrika. Inget ljud fick jag tillbaka, det brann överallt. Jag tittade ut och allt var helt förstört. Himmelen var röd än men allt var annars lugnt.
Längre bort såg jag ett bekant ansikte.
MIRANDA.
Men hon låg ner och blundade. Jag sprang dit med tårarna som forsade ner . Jag kastade mig på golvet och försökte få liv i henne. Hennes ögon öppnades sakta.
- T..i..nd..ra? sa hon
- Ja det är jag, sa jag
- Jag känner inte ens mina ben, mitt hjärta gör ont och mitt huvud gör ondare, sa Miranda.
- Snälla vakna, vi lever än, snälla lämna mig inte!! sa jag medan mina tårar bara rasade ner och jag skrek hennes namn.
Miranda slöt ögonen mer och jag hörde inte hennes andetag mer. Hennes hjärta slog inte. Det bar ingen idé. Hon blödde över hela huvudet och ur näsan.
Jag skrek och grät med Mirandas hand i min.
Hennes liv var över.