En sista chans

kapitel 1

så, här sitter jag. på skolans toa igen rädd för att gå ut igen, rädd för att någon ska fråga varför mina ögon är så röda. som om det inte var uppenbart. lilla becca rädd för allt. jag drog på mig min alldeles förstora blå hoodie för att dölja allt. sedan började jag göra mig i ordning för att gå ut till alla lärare och elever igen. jag har varit här inne alldeles för länge. folk kommer säkert undra. mina tankar börjar rusa och ångesten skjuter i taket.

när jag står och försöker samla mig ser jag att jag börjar om 10 minuter, som om dagen inte var illa nog så har jag matte som sista lektion. jag skyndar mig att stänga väskan och gå ut ur båset, då ser jag mig i spegeln mitt bruna hår är rufsigt och mina gröna ögon stirrar tillbaka på mig. mina kläder sitter som dom ska, inget syns. jag var redo.

när jag kommer ut är det ett hav av folk av alla slag. jag trycker mig igenom väggen av folk och kämpar mig fram till mitt klassrum, nästan alla är redan där. jag ser Sofias röda hår som ser ut att vara på eld sitta uppe i högra hörnet där vi alltid sitter så jag skyndar mig dit och sätter mig vid henne.

"vart har du varit?" frågar hon jag visste att detta skulle hända, jag tror hon vet hon vågar bara inte konfrontera mig. jag och Sofia har varit vänner sen vi var små. ända sen tiden då min mamma levde. det var så vi träffades, våra mammor kände varandra och tyckte att det var en bra ide att vi träffades. ända sen dess har det varit vi två. "toa" svarar jag kort och hon ger mig en konstig blick. fan.

lektionen börjar och allt går bra, magistern pratar på och jag drömmer mig iväg allt är frid och fröjd, ja förutom att det är matte och att jag inte fattar ett jota.

det smäller till och alla ögon vänds mot dörren, jag skulle dö om det var jag som stod där men Connor värkar bara gilla uppmärksamheten. lite bakgrund på Connor, han är en vandrande kliché. Blonda hår, blå ögon och skinnjacka.  En av idioterna som inte sköter sin skola utan bara står och röker någonstans, jag är förvånad att han ens är här. sen ser jag anledningen till varför han är här. rektorn står bakom honom och pekar ut vart han ska sitta. han muttrar något man inte kunde höra men går och sätter sig. jag är en annan sorts kliché, jag är en konstig boknörd den där tysta men inte så mystiska utan totalt genomskinliga grejen som ingen bryr sig om. det är rätt skönt. han är den mystiska tystheten, han säger inte mycket med ord men han säger en roman med ögonen.

han är intressant på det där se men inte röra sättet, men det är inget fel på att försöka förstå vad han tänker på. han tittar sig runt i rummet och får ögon kontakt med mig. jag ska inte ljuga, mitt hjärta stannande. han ska inte se mig jag är genomskinlig. han värkar iallafall inte tycka jag är något speciellt för han tittar bara vidare, men jag kan såklart inte sluta glo. han drar frustrerat händerna genom håret och tittar ner i bänken. det är tydlig att han inte vill vara här.

klockan slår 15:30 och vi slutar jag pressar mig åter igen genom folk massan och ut genom skolans tunga dörrar. sommar värmen slår imot mig, luften står så stilla att det är svårt att få luft men jag börjar gå, benen gör ont för varje steg jag tar. det är en skön känsla. jag pluggar in hörlurarna i mobilen och sätter igång musiken jag är så inne i min egen väg att jag inte riktigt ser vart jag går sen känner jag hur jag faller, jag känner hur knäna slår i mot asfalten och hur huden skrapas upp på armarna, sen hör jag skratt, Connor och hans gäng står där. Alex, Finn och Simon bland en grupp andra som jag inte vet vad dom heter. och alla skrattar, alla utom en.

"ge er nu" säger han när han går i mot mig, med ciggen i munnen  tar han tag i min arm, det är då jag ser att min arm är helt blottad mina armar har åkt upp i fallet, jag ser hur han granskar mina sår så jag skyndar mig att dra till mig armen och dra ner tröjan. "är du okej" han  får det är värka om fallet men jag märker på tonarten att han menar min arm. "ja jag är okej, jag borde gå" säger jag till svar och skyndar iväg.

~Connors perspektiv~

jag drog in ett bloss när jag såg henne kuta iväg, jag hade knappt lagt märke till henne innan idag, först på lektionen och nu när hon trilla. jag gillar inte när man behandlar tjejer illa. även fast jag själv gör det på ett sätt. men att skratta när dom trillar där går gränsen. jag glor på grabbarna, "vad?" säger Simon "inget" svarar jag ganska sarkastiskt, ibland blir jag så less på dom här idioterna. "det är fest idag kommer ni" frågar jag istället för att avleda alla från ämnet

"klart vi gör eller hur Finn" säger Alex glatt han har redan glömt vad vi pratade om. "Jadå såklart" alla skrattar och jag tar ett bloss till på ciggen, detta kommer bli en lång kväll.