Jag häller i en 33:e sån där påse med socker, och tar ännu en slurk ur koppen. Vem försöker jag lura? Jag gillar inte ens kaffe? Usch.
Martinus flinar åt min äcklade grimas. "Varför tar de ens kaffe om du inte gillar det?" frågar han som om han läst mina tankar. Jag rycker bara bara lätt på axlarna innan jag försöker dricka lite till.
Vid bordet bakom Martinus har en tjej satt sig. Jag ser henne.
Var kommer hon ifrån? Varför jag ställer frågan för mig själv är, hon ser så himla BEKANT ut, som om jag tidigare mött henne. Ljust blont hår, glasögon.
Jag studerar ryggen på henne så noga jag kan och försöker lista ut vem i hela fridens namn det kan vara. Det är ingen jag känner, förmodligen. Om hon bara kunde titta hitåt.
"Är hon snygg?" väser Martinus plötsligt och jag väcks från mina tankar.
"Öh, va? Vem?"
Han flinar. "Hon som du tittar på, det måste förmodligen sitta en jäkligt snygg tjej bakom mig för att du ska stirra sådär"
Jag tycker på axlarna. Men snygg, det är hon. Plötsligt vänder hon sig om och min blick möter hennes blå ögon för en halv sekund innan hon snabbt vänder om igen.
THROWBACK
"Ursäkta?" Jag känner en hand på min axel och vrider huvudet för att se vem det är.
"Ehmn, ja?" Min blick möter en tjej med långt, blont hår och ljusa blå ögon. På näsan vilar ett par glasögon. Jag måste nästan dra efter andan, Så fin är hon.
"Du är Macus Gunnarsen va?" Ler hon och jag nickar.
"Du, jag vet att ni lagt ner er karriär och så, men kan inte jag få ta en bild med dig till min kompis, hon älskar dig och den bror så mycket?"
"Pappa vill inte att vi tar några fler bilder med tanke på..."
"Snälla?"
"Okej då, bara för den här gången" säger jag och gör mig redo för en bild.
"Tack, hon kommer att bli så glad"
Hur kan man säga nej till världens gulligaste tjej?
Slut på throwback
Det kan inte vara sant. Jag blinkar nåra extra gånger för att se om jag verkligen ser klart. Det är på samma kaffé. Hon hade samma pilotbågar som för 2 år sedan, och samma blå ögon.
"Hur snygg kan hon va egentligen? DU Du ser ut att ha sätta något i halsen?" skrockar Martinus och höjer på ögonbrynen.
"Du anar inte" säger jag lågt.
"Så vill jag också se" viskar han och ska just vända sig om när jag stoppar honom.
"Nej, Martinus, du ANAR inte. Det är HON"
"Vaddå hon?"
"HON"
"Men jag kan väl också få se då..."
"Nej!" Visk-skriker jag och han ryggar tillbaka.
"Men förklara vem det är då"
Jag ser kort på honom innan jag öppnar munnen för att tala.
"Minns du inte för två år sedan, när jag träffade en skitsöt tjej? Jag berättade väl det för dig?"
"Äh, ja? Den där blondinen som du pratade om varje dag i ett halvår om efter det? Svårt att glömma" säger han och himlar med ögonen.
"Det där, hon som sitter bakom dig. Det är hon"
Hans stora gap som Just skapats förvandlas snabbt till ett flin. "Du SKOJAR? Här? Nu? Just Nu? Är du säker?"
Jag nickar. Jag vet att det är hon. Tjejen som jag inte kunde sluta tänka på på ett halvår, eller kanske ett helt år, eller egentligen, undermedvetet, ända tills nu.
Min bror sträcker sig över bordet och tar tag i båda mina axlar. "Marcus, lyssna jäkligt noga nu. Haffa henne. Nu. Annars kommer du att ångra dig"
Jahopp, en ny bok. Vi får se vart den tar vägen. Rösta gärna godnatt Adjö hare så bra baiii
