Piratens magi(Pousad)

Ögonen

Lukes POV

-soaskogen ligger i Kuni

-är du seriös
-ja det är jag, jag brukar vara det
-så vi ska vara på havet i några månader.
-japp.
Vi tittar ut över havet. Det är inte som om vi inte skulle klara det. Vi har mycket pengar och skulle kunna stanna i städer på vägen och handla det vi behöver. Vi skulle kunna frakta folk som ska till olika städer på vägen för att tjäna pengar. Vi skulle kunna komma dit på ungefär fem månader. Medans jag har tänkt så har Aiden och Kara pratat vidare. Jag vänder mig om i tid för att hinna se Kara gäspa som en elefant. Både jag och Aiden skrattar.
-du kanske skulle gå och lägga dig Kara. Hon slår mig lätt på armen men kan inte hindra ännu en gäspning.
-antagligen, godnatt båda två! Hon går over däck innan hon kryper in i en liten hytt. En av männen hänger en filt framför det lilla fönstret.

Vi står tysta en stund innan Aiden tar till orda
-hon är en fin flicka. Jag tittar snabbt på honom.
-ja, det är hon.
-har hon någonsin varit utanför i någonting här, för att hon är flicka menar jag?
-nej, inte på det sättet
-vad menar du?
-vi stänger aldrig henne ute utan hon får själv välja vad hon vill och inte vill vara med på, Max var försiktig med den där krukan!
-förlåt kapten! Ropar besättningsmedlemmen som hade fått tillsägelsen.
-är hon som en syster eller kamrat till dig?
-absolut en lillasyster, faktum är att hon är allas syster. Hon är visserligen den ända kvinnan ombord men hon är den bästa krigaren jag någonsin har träffat.
-är hon en bra krigare?
-den bästa.
-så du är glad för att hon har fått alla krafter?
-jag är glad för hennes skull om det inte betyder att hon hamnar i fara.
-så du vill bara hålla henne säker?
-ja, men varför undrar du?
-jag försöker bara förstå mig på människor. Så vart kan jag sova?
-du rullar bara in dig i en eller två filtar och lägger dig ner på däcket.
-vet du... jag tror jag väntar med att gå och lägga mig.
-gör det du. Säger jag småskrattandes
-varför tror du att just hon fick krafterna?
-för hennes hjärta.
-för hennes hjärta?
-ja, hon hjälper alltid till om det går och hon skulle aldrig svika någon, eller skada någon.
-men ni är ju pirater?
-nej inte längre, nu är vi köpmän.
-men hon blev tagen av pirater?
-ja, men vi slutade vara pirater när min far dog i ett drakanfall för två år sen.
-så du är inte så förtjust i drakar?
-Nej det är jag inte.

Vi står tysta en stund och hör och känner havets lugna rörelser. Aiden ser ut att trivas här på skeppet. Jag kommer ihåg att vi inte vet vad hans element är.
-Hörru Aiden, vad är ditt element då?
-Luft, och ditt?
-Vatten
Vi står återigen tysta innan Aiden går till sin drake som ligger mitt på skeppet och lägger sig bredvid den. Jag tittar på dom. De ser ut att vara vänner. Jag tänker på Chikara och jag vet att det är bra för henne att ha en annan alv här. Jag har svårt att låta henne ta sig an faror men var att hon behöver göra det för att kunna växa. Jag står där i några timmar innan en av besättningsmännen avlöser mig. Det sista jag tänker på innan jag somnar är min fars dödsskrik.

Jag vaknar nästa morgon av att Kara skakar mig.
-godmorgon bror.
-Vad är det? Frågar jag lite irriterad
-jag har kommit på alla saker jag kan göra med mina krafter!
När jag tittar närmare på henne ser jag en kraft. Inte så att hon lyser med ljus men hennes ögon lyser av upphetsning. Jag förstår att hon har kommit på roliga och coola grejer med hennes krafter. Hon väcker de andra och ställer sig sedan i mitten av ringen som har samlats runt henne.

Chikaras POV

Jag blundar och tänker på att ett skynke av svart tyg lägger sig över mitt hår för att sedan försvinna och lämna mitt hår svart. Jag hör att folk mumlar runt mig. Men de har inte sätt det bästa än. Jag öppnar ögonen och alla verkar chockade jag vet varför. Jag har gjort mitt vänstra öga grönt. Utan att blunda låter jag allting återgå till det normala. Alla ser lättade ut. Sedan lyfter jag handen"Å jag kan inte vänta med visa dem det här" solen går i moln som bara helt plötsligt kommer. Molnen öppnar sig och det börjar regna. Först är det mjuka varma droppar men de blir kallare och hårdare. Sedan slutar det och alla kollar på mig igen
-gjorde du det där? Det är Jesper som frågar, han är närmast mig i ålder på skeppet och har alltid varit en av mina bästa kompisar
-jag kontrollerar allt, jag har kontrollen över mina krafter!

När jag har sagt det kommer det en lila blixt från himlen. Den träffar däcket framför mig. De andra lyfter händerna för att skydda ögonen men jag bara tittar. När ljuset är borta ligger en sten där. En guldig och silvrig sten. Den är lite större än mitt huvud. Jag rör handen mot den. Jag kan inte kontrollera mina egna rörelser men vet att jag gör rätt. Min hand rör vid stenen och den börjar röra sig. Ett nät av sprickor framträder. Hela "stenen" spricker och i den finns en underbar varelse. En drake. Den har guldiga och silvriga fjäll och ett lila öga och ett guldsilvrigt. Det guldsilvriga ser ut som ying och yang. Jag tittar in i de stora ögonen och ser mig själv. Mina ögon är förändrade. Jag med. Mina ögon är likadana som drakens och hela jag ser ut att glöda. Inga påsar under ögonen, inga bekymmersrynkor. Bara jag.