Kommer vi någonsin finnas?

1.

Jag trummar med fingrarna mot den kalla stolpen jag står lutad mot för tillfället. Det är klatt ute och jag ångrar redan nu att jag inte tagit på mig den tjockare jackan. Jag sparkar mot en liten sten i gruset och blickar otåligt emot vägkrönet efter bussen, som såklart alltid är sen. Klockan är endast 07:11 och bussen är redan sen. Men så är det när man bor ute i dessa små byhålor långt ut på landet. Att man måste åka en liten minibuss för att överhuvudtaget tag sig till stora busshållplatsen som tar en till stan o skolan är ju en annan femma, men det är inte mycket jag kan göra åt det.

Äntligen hör jag bussens hjul svänga in på min lilla busshållplats och jag avlägsnar mig frivilligt från den kalla stolpen för att bemötas av bussens behagliga värme. Busschauffören sänder jag bara ett enkelt hej och tar mig sedan fram med viss möda till mitt vanliga säte. Där sjunker jag lättat ned på fönsterplatsen vid två platsen jag alltid sitter på på morgonen och svänger upp min blåa sportbag på andra sidan. Det som är en av skolvärldens oskrivna regel, väskan på stolen betyder ett stort "hitta någon annan stans att sitta på." Trött lutar jag huvudet bakåt och placerar dem svarta hörlurarna i mina öron. Snabbt trycker jag upp Spotify och kollar igenom mina album. Efter ett tag trycker jag på shuffle och låter låten seven years old spelas i mina öron medans jag trött sluter ögonlocken. Jag är nästan först på att hämtas under morgonrundan och såklart betyder det att jag är sist på att lämnas av på eftermiddagen, absolut sämsta schemat jag vet. För er stadsmänniskor som har tre meter till skolan och inte har någon aning om vad en liten kopplingsbuss är så betyder det att jag får gå upp tidigast och komma hem senast, typ.

När vi stannar till vid nästa stopp rynkar jag förvånat på näsan, jag har åkt denna runda i snart sju år och vet exakt hur många som ska stiga på, var dem ska stiga på och vilken tid vi ska vara var på. Men idag stannar busschauffören till nästan direkt från att vi börjat köra. Jag blickar framåt och ser då en flåsande tjej stiga in i bussen. Hennes kinder är röda och hon flåsade ur sig ett tack vilket tydde på att hon hade sprungit, troligtvis till bussen men eftersom jag var den ända som steg på här vart det allt lite märkligt. Hon kom gåendes genom den trånga gången i bussen och slog sig ned vid ensamplasten snett framför mig. Hon mötte min blick när hon skulle spänna på bältet och gav mig ett snabbt leende innan hon tittade bort och fiskade upp sina hörlurar ur fickan och var nog efter bara några sekunder inom musikens värld. Jag granskar henne noga, hade aldrig sätt henne förut. Hon var inte så särskilt lång av vad jag hade sätt när hon gått genom gången, hennes hår var långt och kastanj brunt, hängde platt över hennes huvud, nedför axlarna och en bit ned på bröstkorgen. Hennes armar och rygg var klädda i en stor 70-tals jeansjacka med uppkavlade ärmar, sådana som idag blivit sjukt moderna, under endast en vit T-shirt och till det et par svarta jeans med hål på knäna, dem var skinned och jag avundas av hur svarta hon lyckats hålla dem. Skorna däremot såg ut att en gång i tiden varit svarta men såg nu mer ut att vara bruna eller grå. dem var trasiga på flera ställen men såg ändå på något konstigt sätt snygga ut. Från min placering kan jag se hennes profil och hon var vacker, riktigt vacker. Håret föll perfekt och ramade in hennes ansikte på ett elegant sätt. Ögonen var intensivt hasselbruna och ramades in av ett par korta men ändå vackra svarta ögonfransar. Näsan var liten och rund och munnen omringad av ett par rosa fylliga läppar. Hon skrollade på sin mobil och log åt något som lyste upp på skärmen. Och jag, jag smälte. Hennes leende var det absolut vackraste jag hade sätt, hela hennes något krokiga tandrad syntes och tänderna blänkte vita. Hon hade en djur smilgrop på ena sidan och var som pricken över i:et. Jag blev alldeles stum.

...........................

"Ey, Abbe vad är svaret uppgift 6038 b?"

Jag väcks ur mina tankar av en lätt knuff på armen. Förvirrat vrider jag huvudet mot min gode vän Felix och bryter nästan ut i gapskratt vid åsynen av hans panikslagna blick.