Metallen skiner från lampan i taket.
Den väntar på mig.
Bladet skriker efter att få röra min hud,
sjunka ner och skära en tunn linje på min arm.
Röd vätska sipprar upp,
känslan av smärta och befrielse blir mig.
Lyfter upp bladet och ner igen,
låter det glida mot min hud,
som värker efter att få smärta.
Smärtan blir till exstas,
bladet jobbar över hela min arm,
skapar tiotals röda linjer.
Några få sekunder där jag slipper tänka på hjärtats smärta,
ty den blir ersatt av den fysiska smärtan.
Men när blodet slutar rinna, kommer smärtan i mitt hjärna tillbaka.
Den stannar hos mig hela natten,
jag hoppas alltid att den sköljs bort med mina tårar.
Men den är alltid med mig,
ändå tills jag lyfter upp bladet igen.
