De höga murarna sträckte sig minst tjugo meter upp i luften. De var byggda av stora kvadratiska stenblock, minst en meter i diameter och de var ordentligt slipade så att man knappt kunde se övergången mellan ett block och ett annat för att ingen som ångrat sig skulle kunna klättra ut.
Fångad för livet.
Jag huttrade till.
Sedan tog jag ett djupt andetag och gick in i stationen som låg tryckt mot muren, en ljust grön kub med blinkande skyltar på. "Cold Vegas", stod det med sirliga bokstäver.
Inuti stationen var det varmt och kvavt och jag fick genast en känsla av att det var Vegas jag skulle till. Väggarna var kantade med bubbelgumsrosa bord fyllda med olika blanketter och informationsblad, alla i starka färger. På väggen in mot muren var en stor port i mörkt trä fylld av onödigt många, starka metallås på konstiga ställen.
Jag plockade upp min Instax, Spencer, som hängde runt min hals i en tunn rem och knäppte en bild av rummet. Den skrevs ut med ett puttrande och jag stoppade ner den i jackfickan. Jag fick hitta ett ställe att bevara mina minnen på senare.
I ett nästan komiskt litet bås i hörnan höger om porten satt en lång tjej med rakad skalle. Hon hade målat svarta linjer i ansiktet på ställen där hon istället hade kunnat skugga. Det fick henne att se ut som en misslyckad skyltdocka i en alternativ klädaffär. Hon log - eller ja, hånflinade - mot mig med sina svarta läppar och jag kunde inte låta bli att lägga märke till att hon saknade en tand i överkäken.
Jag plockade till mig en bunt med häften och informationsblad, kartor och färgglada guider som såg användbara ut bara för att samla mina tankar lite, fokusera. När jag märkte att bunten blivit rätt tjock så proppade jag ner den i min ryggsäck och gick osäkert fram mot tjejen och strök undan håret från mitt kallsvettiga ansikte.
"Vill du in, eller?" frågade hon när jag precis öppnade munnen, så jag stängde den och nickade istället. "Kul. Jag hoppas dock att du vet att det inte är som det brukade där inne för typ femton år sedan."
Jag fnissade till nervöst. Jo tack, jag visste det. Inte samma Vegas som i de gamla dåliga gangsterfilmerna från åttiotalet.
"Ska jag typ... fylla i något?" sa jag och försökte låta stadig på rösten. "Klart", sa hon och pekade mot bordet som stod intill väggen mittemot hennes bås. Jag vände mig om och gick fram mot det, långsamt. Mina fötter kändes ihåliga, som om de skulle gå sönder.
Men nu var det för sent. Fii var redan där inne. Jag tänkte inte överge honom, aldrig aldrig. Fina Fii.
Jag tog upp en tunn blankett som mer såg ut som en nöjesfältbiljett än en övergång till en död stad. Jag tog en av de kulörta tuschpennorna i burken som stod bredvid och började skriva på på de ställen som var tomma.
Det kändes som att det tog en evighet. Min hand skakade av nervositet och mitt namn var längre än någonsin.
Till sist så såg det ut som att blanketten var fullskriven, så jag gick bort till tjejen i båset igen och hon log igen mot mig. Hon insåg att jag var skrämd som en liten hare.
Hon tog emot den, ögnade igenom den snabbt och det verkade som att jag gjort allt rätt. Hon vände sig om och lyfte på en hasp på insidan av båset och kom sedan ut i rummet. Jag försökte att inte sänka blicken lägre än hennes långsmala hals - hon hade väldigt genomskinliga, små kläder. Dock lyckades jag uppfatta vad som stod på hennes namnbricka - Agnesa. Hon var nästan ett huvud längre än mig och såg ut som en barbiedocka till kroppsformen. Agnesa vände sig mot den mörka porten och lutade sig sedan bekvämt tillbaka mot den och tittade på mig.
