Min Sista Önskan

Min sista önskan

Jag hade bestämt mig. Jag ville inte stanna i denna världen längre. Jag ville inte känna ångesten längre. Inte ens han kunde få mig att ångra mig hur mycket han än älskade mig...hur mycket jag än älskade honom.

Jag vecklade försiktig ut lappen och kämpade för att hålla handen stadigt när jag omsorgsfullt skrev det sista meddelandet jag någonsin skulle skriva...Mitt sista meddelande till honom... Jag visste inte hur jag skulle börja...men sedan var det som att pennan bara gick av sig självt;

Jag älskar dig. Vart jag än är nu efter döden så älskar jag dig, mer än allt... Det kommer jag alltid göra...
Jag vet att du inte ville att det skulle gå såhär långt...du ville aldrig att jag skulle må dåligt över huvudtaget...men både du och jag visste att jag inte skulle orka kämpa länge till.
Men tack för alla de gånger du funnits där för mig...alla de gånger jag fått fly från världen och in i din famn... Alla de gånger du fått mig att hålla mig borta från rakbladen...Alla de gånger du fått mig att må bättre...
Men nu orkar jag inte mer... Förlåt.
Även fast du sagt att om jag lämnar livet så följer du med mig in i döden så ber jag dig att stanna kvar. Som en sista önskan.
Jag älskar dig.

Jag vek med med darrande fingrar ihop lappen igen och kände hur en tyst tår rann nerför kinden...
Jag lät ögonlocken slutas över mina gröna ögon och tog ett djupt andetag innan jag öppnade ögonen igen.
Sedan skrev jag det sista ordet jag någonsin skulle skriva; hans namn.
De skulle hitta mitt sista meddelande förr eller senare...
Jag höll hårt i lappen när jag med små steg gick mot kanten.
Ångesten var påväg att kväva mig...men nu skulle jag fly från den som jag så många gånger innan övervägt...

Han hade tyckte att jag borde pratat med någon om hur jag mådde...visat mina föräldrar ärren efter rakbladen...Men det skulle inte hjälpa...Det visste jag...det visste nog han också innerst inne...ångesten skulle alltid fortsätta jaga mig...och han skulle alltid vara den enda som faktiskt brydde sig...som förstod mig... Andra skulle aldrig ens kunna förstå varför jag mådde dåligt...
Jag var inte och hade aldrig varit mobbad bara...utfryst. Men det var ingen som avvisat mig med ord...de hade helt enkelt inte bjudit in mig... Och hur skulle jag bara gå fram till dem och säga något i stil med: Hej, vad gör ni? Får man va med?
Det gick inte. Rädslan över att bli hatad, att inte passa in tog alltid över i alla sådana situationer...
Det var även väldigt otydligt utåt hur min relation till min familj var. Mina föräldrar hade aldrig slagit mig...aldrig supit sig fulla...men de skrek nästan hela tiden om precis allt... Min mamma skrek ofta åt mig att jag var helt jävla dum i huvet och att hon var besviken över att ha en dotter som mig...
Mina föräldrar hade dock försökt göra något åt mina ätstörningar...de hade försökt prata om det, men det slutade alltid med att de skrek på mig...

Jag hade nog egentligen bara en enda riktig vän...men hon visste inte vad hon skulle göra för att hjälpa mig...men jag älskade henne. Med henne kunde man lämna resten av världen bakom sig ett litet tag...
Men när det inte fanns någonstans att fly blev kniven min enda utväg även fast det inte alltid hjälpte... Det var inte ens alltid så att jag själv kunde förstå vad jag hade ångest över, men ibland var det så tydligt vad som var fel...så tydligt att felet inte gick att fixa. För det var jag som var felet. Jag passade inte in i denna världen. Hur kan folk förvänta sig att man bara ska anpassa sig efter alla andra? Bli..."normal"?

Under alla de åren jag mått dåligt hade jag nästan kunnat se min livsvilja bli mindre och mindre...och nu var den borta... Den enda anledningen till att den funnits överhuvudtaget på senaste tiden var på grund av honom...Han som alltid funnits där för mig...Han som alltid vetat vad jag behövde...Men inte ens han kunde få min livsvilja att räcka hur länge som helst...De kändes som om han bara dragit ut på det som var tvunget att komma...Det jag nu tänkte göra...

Nu stod jag på takets kant. Vinden slet tag i mitt hår och en blond hårslinga flög in i mitt ansikte. Jag strök bort den och för första gången på väldigt länge syntes något som de flesta skulle identifiera som ett leende på mina läppar, men leendet nådde inte riktigt ögonen... Den enda anledningen till att det var där alls var för att jag visste. Jag visste att snart skulle det vara över.

Jag lutade mig framåt tills jag tappade fotfästet...Sedan föll jag...och under det ögonblick så kändes världen mycket tydligare än den gjort innan... Jag var mer medveten om min omgivning...Blomknopparna som nästan slagit ut. Fåglarna som sjöng i trädkronorna. Det lilla vindskyddet vars tak vi brukade sitta på, han och jag.
Jag såg molnen som vilade på himlen likt små bomullstussar. Solen som var påväg ner bortom skogen och fick himlen att skifta i olika rosa nyanser. Den porlande bäcken som glimrade i solens sista strålar... Lappen i min hårt knutna hand med mina sista ord till honom...med min sista önskan...Sedan var allt borta.

Detta är en novell jag skrivit som en uppgift i 7:an. Den skulle vara på ungefär 2 sidor och därför blev den inte längre än såhär. Hoppas ni tyckte den var bra trots att den inte var så lång. Ge gärna förslag på annat jag borde skriva. Ksk lite längre berättelser?
//Tilda