Rubinen

De hade ridit länge nu, och Quentin var otroligt trött, och varm. Hon saktade farten en aning och drack lite av vattnet, som hon nästan glömt bort att hon hade. Det var kallt och svalkande, och hon blev genast på bättre humör.

"Quen, titta där borta!" Sa Ark högljutt och glatt. Quen lyfte blicken åt det håll han pekade på, och hon skymtade en sjö. Ark ökade takten och red rakt mot sjön. Quen red efter honom, lika glad.

Hon kände verkligen för ett kallt dopp, och så kunde det fylla på sina vattenbehållare. Det vore bra eftersom det hade en hyfsat lång väg framför sig, och det var varmt ute.

När de kom fram till sjön så log Quen. Sjön var vacker, vattnet var klart, och sanden vid sjön var mjuk. Hon och Ark klädde av sig, och gick ner i sjön. Det var kallt, svalkande, och renande.

Hon gnuggade sig själv och skrapade av all smuts på henne. Det var skönt att få tvätta av sig.

"Det är mycket soligt ute" Sa Quen, "vi kan passa på att tvätta rent våra kläder, och låta dem torka i solen sen" Hon började gå upp för att hämta hennes kläder och Ark gjorde detsamma. De hämtade sina kläder och började tvätta bort smutsen från dem i vattnet.

När de var klara lade de kläderna på en klippa där de fick torka. Ark hämtade deras vattenbehållare och fyllde på dem med vatten från sjön. Quen var trött. Hon skulle inte orka att fortsätta rida, och hon ville stanna vid sjön för natten.

Men Ark ville förmodligen fortsätta rida. Han var väl orolig att Nordkustrikets väktar. skulle hinna ikapp dem. Men Quen trodde inte att Nordkustsrikets vakter visste att de var här.

Ark hade satt sig bredvid Quen på stranden efter han hållit på med hästarna en lång stund. Det hade mörknat lite ute. "Ark, kan vi inte stanna här över natten?" Frågade Quen med hennes charmigaste röst. "Jag är så trött, och jag tror inte att jag orkar fortsätta rida mer idag". Ark suckade lite bekymrat, men log sen mot Quen. "Okej, vi stannar här innatt" Svarade Ark. "Så passa på att vila ut nu".

Quen blev lättad. Hon skulle utan besvär vila ut här, där det var så fridfullt, vackert, och tyst.

Natten hade kommit och himlen glittrade av stjärnor. Det var svalt ute. Quen tänkte på hennes bror Kazer, som var tretton år, och bodde hemma med hennes mormor. Hon saknade dem. Deras föräldrar var döda, för fem år sedan dog de, de fall ner för ett stup, båda två, konstigt nog. Quen försökte att inte tänka på det, för då skulle hon aldrig kunna sova. Hon saknade hennes föräldrar oerhört mycket, och det hjälpte inte direkt att tänka på det.

Quen pillade lite på Arks hår. Hon älskade hans hår, det hade en sån himla fin mjuk kvalité, som var kul att pilla på. Men Ark gillade aldrig när man pillade på det, så hon passade på för att han sov. Quen var så glad att hon hade han som vän. Hon skulle aldrig klara sig utan honom. Ark var en så otroligt bra vän. Då somnade Quen.

Nästa morgon vaknade Quen av solen som sken i hennes Ansikte. Ark hade redan gått upp och börjat rykta hästarna och sådant, så de var redo för att börja färdas. Quen gick upp och tvättade sig lätt vid sjön. När hon var klar hoppade hon upp på Secar, hennes vita fina hingst. Ark satt redan redo på hans svarta hingst, Allec. "Okej, jag tror vi är klara" Sa Ark. "Ska vi börja rida?"

Quen nickade till svar. De red, bortåt mot Sydlandsriket. Quen hade hört att Sydlandsrikets kejsare var den mest generösa, och demokratiska kejsare av alla. Det var en av anledningarna hon och Ark hade bestämt sig för att fly dit. Det visste inte om det var sant, det hade aldrig vart där, men de hade hört det från någon.

Plötsligt så stannade Allec. Hon spände öronen. Ark tittade sig oroligt omkring. Quen behövde inte fråga för att veta att han tänkte på väktarna i Nordkustriket. Quen såg sig omkring, då hon hörde någonting. Då kom en flicka. Både Quen och Ark pustade ut. Det var bara en flicka, lite yngre än de kanske, inga väktare.

Flickan bar på en fågel, som hon antagligen hade skjutit, med bågen hon bar på.

"Vem är du?" Frågade Ark flickan. Hon såg rädd ut. "Jag heter Linewe Mrito, hern" svarade hon nervöst. "Hur gammal är du?" Frågade Ark. Det här kändes säkert som ett nervöst förhör för henne, men Ark var egentligen bara nyfiken. "Jag är sexton, hern" svarade Linewe.

Ark log mot henne, med hans snälla leende.

"Haha, kalla mig inte hern" Sa Ark. "Vi är bara två fattiga vänner på en färd mot sydlandriket"

Linewe log. "Jag är faktiskt också på väg dit" Sa hon. "Jag har tillbringat tre år av att leta efter min syster, och nu har jag fått reda på att hon bor där, med make och allt" .

Quen kunde inte låta bli att undra om Linewes bakgrund lite grand, men hon frågade inte.