Bakom dessa murar

1 [Bakom dessa murar]

Det gör ont, hela min kropp gör ont och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allt jag ser är mörker. Mörkret som jag är rädd för, mörkret som jag inte finner något ljust i och jag kommer inte ihåg någonting förutom en bild. En bild där jag ligger på den gråa hårda grusvägen, blodet sipprande från min mun medans hela min kropp gör ont. Jag ser en svart Volvo och efter det blir allting svart.

"Luna, kan du höra mig?" Jag hör paniken i personens röst och försiktigt öppnar jag mina ögon. Det vita ljuset bländar mig och jag skymtar ett suddigt ansikte. Mina ögon börjar vänja sig vid ljuset och personen som stryker mitt hår är min mamma.

"Luna hjärtat." Försiktigt stryker mamma bort en brun fuktig hårslinga från mitt ansikte och placerar den bakom mitt öra. Tankarna börjar snurra, jag undrar vart jag är och vad som har hänt

"Ma-" Jag försöker säga någonting men min hals är torr.

"Mamma." Min röst är sprucken och jag är tvungen att hosta till några gånger.

"Luna jag har varit så orolig över dig." Hon pausar och snyftar till.

" Jag trodde du skulle dö. " Fortsätter hon och börjar gråta.

"Mamma jag lever okej allting är lugnt." Försiktigt försöker jag att resa mig upp men lyckas inte, i dessa stunder känner jag mig så svag och hjälplös. Med en suck tar jag tag i mammas ena hand och flätar ihop våra fingrar. Jag ser att hon ler även om hennes tårar rinner som bevis på att hon är glad att jag fortfarande lever.

"Mamma kan du berätta för mig vad som har hänt?" Oroligt kollar jag in i hennes gröna ögon som speglar sorg.

"Åh hjärtat du var med i en bilolycka och nu är du här på ett sjukhus." Rösten tonar bort i slutet och hon kollar med kärlek in i mina bruna ögon.

"Men det positiva är att jag klarade mig även med mina skador. " Jag försöker att le uppmuntrande men det ser mer ut som en grimas med tanken på att hela min kropp värker.

Den bruna dörren in till rummet öppnas och in kommer en lite äldre kille. Han bär en vit sjukhusrock och ett par glasögon.

"Så, Luna Blue?" Han kollar igenom sin lilla sjukhusjournal och skumläser.

"Ja?" Frågar jag hest, vatten är definitivt något som jag behöver nu.

"Hej, Peter heter jag och är din doktor." Jag nickar, han tar fram sin hand och jag gör desamma för att möta de i en hälsning.

"Hur mår du?" Frågar han efter att ha sakat min hand och kollar tröttsamt upp mot mig.

"Bra, antar jag" Svarar jag osäkert.

"Har du ont? Vill du ha värktablett?" Han kollar oroligt mot mig.

"Vatten skulle passa perfekt nu." Jag ler vänligt mot honom och han nickar.

Han stänger journalen, tar av sig glasögonen och ler ett varmt leende.

"Varför ser du så glad ut?" Jag skrattar kort.

"Du kommer få ha lite sällskap de kommande 5 dagarna." Säger han muntert.

"Vem?" Jag kollar förvånat på Peter.

"Allt jag kan säga är att det kommer vara en kille." Han går ut genom den bruna dörren och stänger efter sig.

//

Hallå, hej jag är tillbaka.

Det har bara hänt mycket i skolan men nu kör vi igen.

Nytt kapitel, hoppas ni gillar det.

Glöm inte att rösta och kommentera så blir jag glad<3