Vi som finns kvar

Hannah

Det är en kvinna som kommer in i rummet. Hon har på sig ett vitt nattlinne och rör sig på ett konstigt sätt, vilket antagligen är anledningen till att jag först tvivlade på att det var en människa. Hennes rörelser är långsamma och nästan lite ryckiga, ungefär som om hon verkligen måste anstränga sig för att röra på rätt kroppsdel. Mina händer flyger upp mot mitt eget hår när jag ser att kvinnans huvud är helt kalt. Till min lättnad hänger mina svarta lockar fortfarande kvar.
"Vad heter du?" Hennes röst är monoton, känslolös. Jag litar inte på henne. Hela min magsäck vrider sig i motvilja till att svara men samtidigt är det någon del av mitt undermedvetna som får mig att nästan skrika mitt namn rakt ut. Jag biter ihop käkarna så att det spänner i hela huvudet.
"Hannah" väser jag fram mellan tänderna.
Hon nickar och skriver någonting på en skärm som jag inte la märke till innan.
"Efternamn också."
För ett ögonblick står det helt stilla i huvudet på mig, för jag har ingen aning. Paniken hinner få svettdroppar att bildas i pannan på mig innan namnet ploppar upp som en syrebubbla på vattenytan.
"Savvidou." Hasplar jag ur mig och studerar hennes hand som börjar röra sig med hackiga rörelser över skärmen igen. Hon fortsätter att ställa frågor. Alla handlar om mig och många av dem kan jag till min förfäran inte ens svara på. Det liksom saknas delar ur mitt eget liv. Jag är inte säker på om jag har syskon, husdjur eller vad som hände innan jag kom hit. Det är stora mellanrum mellan minnena som gör att jag inte kan sätta ihop någonting. Vissa saker kommer jag dock på efter ett tag, till exempel vad min mamma heter. Melisse. Men det tog tid. Och energi. Så när kvinnan äntligen lämnar mig är jag helt slut. Det bultar i tinningarna och ögonlocken är tyngre än någonsin. Hon berättade aldrig varför hon ville veta allt om mig och jag frågade inte heller. Någonting inom mig höll emot, vägrade låta mina läppar formulera frågan. Kanske är jag bara rädd för svaret eller så är det någonting annat som jag inte minns. Men jag orkar inte bry mig mer. Det är så många delar av mitt liv som saknas att det känns fånigt att ens försöka få ihop allting. Plötsligt märker jag att det har blivit mörkare i rummet. Ljusstyrkan sänks långsamt och låter mina ögon slappna av. Jag lägger mig ner på sängen och somnar så fort mitt huvud nuddar kudden.