Sagan om Ella: Älvkorset

Prolog

Lord Valdar satte sig på huk bredvid en man som låg i fosterställning. Mannens mage var uppskuren. Tarmarna var söndertrasade och hängde ut, utanför kroppen. Blodet som flutit, hade bildat en delvis intorkad pöl i gräset. En pöl av obeskrivlig smärta, för att dö av bukskador var plågsamt. Det tog också ofta lång tid. I värsta fall kunde det ta flera timmar. Krigarens ögon var öppna. Lord Valdar slöt dem varsamt:

- Orden tackar dig för ditt mod. Broder, jag skall hjälpa din själ att finna stigen till livet efter detta. Till våra förfäder.

Att sluta en människas ögon för sista gången, ingav alltid en speciell känsla. En känsla av hur sårbart ett människoliv var. Livet rinner fort ur en människa som har gått vidare, och en mänsklig kropp blir snabbt stel och kall. Mannen som låg i fosterställning skulle få begravas så. Det skulle vara för svårt att bända ut hans kropp. Det var bättre att hans kropp fick vila i den ställning den själv valt att dö i. Det var ändå bara den kroppsliga vilan. Den själsliga vilan skulle Lord Valdar hjälpa krigaren att finna.

Lord Valdar suckade uppgivet och blickade ut över slagets kvarlevor. De döda på det stora fältet skulle aldrig mer tala och de sårade orkade inte längre jämra sig. De döda låg alla stillsamt samlade, som frusna, i sina respektive dödsögonblick. Ett slagfält dagen efter var en fruktansvärd syn, även för en van krigare. Så långt Valdar kunde se låg det döda människor eller delar av det som en gång varit människor. De låg på mage, på rygg eller fallna i en liten hög. En del kroppar hade en eller flera pilar i sig, vissa saknade kroppsdelar som en arm eller ett ben och en del sitt huvud. Vissa hade dött med fingrarna hårt hållna om sina svärd, men det fanns även mycket vapen som svärd, pikar, knivar och spjut utan bestämd ägare, utspridda över slagfältet.

Många av Lord Elivs tappra djur hade mött sitt öde och sin död på slagfältet. Valdar såg fallna vargar med djupa svärdshugg, tappra hästar och järvar som deltagit i de blodiga striderna och som avlidit av sina skador. Rikets fiender hade också betalt med sina liv,många demoner och baitaler låg döda på slagfältet. Men dem sörjde inte Lord Valdar. Inte för att han var känslomässigt avtrubbad,utan för att det var fienden som hade orsakat den brutna freden och det blodiga slaget. Den onda sidan bar ansvaret för att många goda mäns liv var till ända. Deras gärningar skulle nu bli till minnen som skulle blekna med tiden. Nej, så deras död sörjde han inte. Men han kände inte heller något hat inför dem, bara en stark känsla av meningslöshet när han såg ut över alla döda kroppar på det stora och kusligt tysta slagfältet.

Valdar skulle just börja sjunga för mannen med de svåra bukskadorna, när något oväntat hände. En kvinna kom gående över slagfältet.Gången var svävande och hennes hud nästan genomskinlig.Hon hade långt ljust hår som räckte ned till midjan. Klänningen var vit och fotsid. Hon var vacker, men inte levande. Valdar kände igen henne. Det var Lykke, de dödas ledsagarinna, men hon brukade inte uppenbara sig i fysik form. Hon log igenkännande mot Valdar.

- Var hälsad du tappre och godhjärtade Lord Valdar, både de levandes och de dödas vän.

Lykke sträckte ut armarna, så att kroppen bildade ett kors, och en mörk hög röst talade genom hennes mun. Håret lyste och svävade runtomkring henne. De dödas ledsagarinna lyfte en bit från marken. Den mörka rösten var oväntat melodiös och på gränsen till sång:

Vidunder skall komma åter, komma för att utplåna. Dräpa skall de, dräpa män, kvinnor och barn skall de. Hugga, hacka och slita sönder. Kroppar skall förgås, blod skall flyta och färga marken röd, själar skall lida. Själar skall söka sina fränder. Mörker skall sänkas, solen skall dö, värmen förtvina och Widas värld förgås.

Wida, Wida, du älskade värld, i eld skall du förgås. I eld och rök.I smärta. Wida, Wida, du älskade värld, detta kan inte vara ditt öde.

Då skall han komma, nära slutet skall han komma. Svärdet skall han bära, det svarta. Älvkorset likaså. Han som bär både gott och ont, skapad av man och kvinna, i kärlek skapad. I kärlek född. Född av en tidsbärare. Han som ärvt svärdets makt skall komma. Han som bär Älvkorset och svärdet i en unik förening skall komma.

Svärdet skall han svinga, vidunder skall han dräpa. Ondskan skall han behärska och mästra. Vidunder på fall, Widas enda hopp.

Wida, Wida, du älskade värld, i kärlek ska du åter uppstå. Med hjälp av hans svärd och helande magi skall du bestå. Med hjälp av hans unika insikt skall du fortgå.

Mer död väntade, mer blod skulle flyta. Lidandet var ännu inte över. Lord Valdar suckade uppgivet. Han blundade. Men i profetian fanns även en strimma av hopp. Lord Valdar öppnade ögonen. Kampen mot de onda krafterna var långtifrån över.