Sagan om Ella: Älvkorset

Kapitel 6

Jag lutade mig mot Emblas varma kropp och andades in hennes doft. Hon vände på huvudet och hennes stora bruna ögon såg in i mina. Ömt klappade jag henne, samtidigt som jag småpratade med henne.

- Vill du ut och rida, Embla? Ska vi rida till gläntan en stund? Vad säger du, gumman?

- Nog vill hon ut å rida allt. Hon saknar turerna du brukade göra. Det var länge sen du gjorde någon riktig tur, muttrade Munk på en dialekt som påminde om norrländska.

Jag log och vände mig mot honom. Munk flinade. Leendet blottade en saknad framtand och som vanligt hade han en stor snus under läppen. Han luktade alltid eldad brasa, men idag var doften ovanligt stark.

- Du luktar brasa, sade jag och sniffade menande i luften.

- Jo, en grillade en nyfångad fasan, men de vill du väl inte veta någe om, du som inte äter kött. Munk skrockade belåtet.

- Nej Munk, det vill jag inte. Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet. Jag ger mig ut och blir borta några timmar.

Jag ledde ut Embla från stallet. Munk följde tätt efter.

- Du tar väl mä pilbågen? Munk spottade ut lite snus. Och du, Ella, du måste vara på din vakt! Munks skämtsamma ton hade ersatts av en mer allvarlig klang.

Jag gav min vän en hastig kram och hoppade upp på Embla. Jag vände runt henne och såg ner på den gamle mannen bredvid mig. Munk hade kommit att betyda mycket för mig. Han kändes som en pappa eller en morfar. Den pappa jag aldrig haft. Det var så skönt att veta att det fanns någon som brydde sig om mig i den här stundtals tokiga och annorlunda världen.

- Jag har redan med mig bågen och pilarna. Oroa dig inte Munk. Du har gjort mig till en mästerskytt, svarade jag och skrattade lätt.

- Du ä duktig tösa, men du känner inte till alla varelser som finns här. Var på din vakt.

- Jag lovar och svär, sade jag samtidigt som jag höll upp handen. Munk, jag ska bara till gläntan. Jag vill inte träffa någon jag inte känner, så du kan ta det lugnt. Jag ska vara försiktig.

Munk nickade, men ögonen var ändå oroliga.

- Men du, jag kan ju inte gärna rida trettio varv runt huset. Du vill ju att Embla ska få rida.

Munk skrattade hjärtligt.

- Nä, du. Det skulle inte Embla gilla. Han spottade igen.

- Du måste sluta snusa, Munk. Det är inte bra för din hälsa.

- Den dagen himla trilla ner, Ella. Inte förr. Munk flinade igen så snusen syntes.

- Vi ses om några timmar, Munk, sade jag.

I galopp red jag mot gläntan. Gläntan där jag hade mött honom och där han hade kysst mig. Jag hade inte varit där sedan dess. Och det var två veckor sedan. Nervöst slickade jag mig om läpparna. Nu får du skärpa dig, Ella. Det var klart att han inte var kvar här i närheten längre. Han hade ett rike att styra. Varför skulle han uppehålla sig i de här avkrokarna? Och vad sjutton brydde jag mig om det? För han var dryg. En kaxig översittare. Men en otroligt tilldragande man. Du måste ta kontroll över känslorna, Ella. Andas. Jag kände mig lugnare när jag hoppade av Embla och band fast henne vid en av björkarna i dungen.

Munk hade köpt en ny pilbåge åt mig när han hade varit i Are. Jag hade inte hunnit träna så mycket med den. Pilbågen var i björk och den doftade trä. Lukten förde tankarna till våren. Det var sensommar och snart höst. Men det skulle säkert gå bra under både hösten och vintern för Munk hade fyllt mina förråd med både ved och mat. Våren skulle komma tids nog.