Jag ska berätta för dig om stjärnorna, kristallerna som strålade av renhet och ömhet. Deras ljus färdades genom mörker för att jag skulle få uppleva den vackra kvällen i november då tiden stod stilla och det enda som existerade var just det brinnande.
Mina stjärnor är inte de på himlen, utan de i hans ögon. De stjärnor som jag för första gången såg i en spegel, strålandes mot min atmosfär. De stjärnor som fångade min blick och för evigt hölls kvar där.
De stjärnor som fanns inom mig när jag smakade hans läppar. De stjärnor som fortfarande tar tag i mig när jag läser hans namn eller ser hans leende, ett äkta leende, inte ett av medömkan, och sedan inser att det inte är riktat mot mig.
De stjärnor som doldes av tårar vid vårt farväl, som egentligen inte skulle vara ett farväl, men ändå blev det när jag vägrade låta dessa stjärnor vara något annat än de var, livsfarliga. De stjärnor som till slut krossade hela mig och lät mig förgöras i ett brinnande inferno.
De stjärnor som jag inte längre kan se. Det är som att min galax inte kan finnas kvar utan honom, att detta ljus blivit ersatt av ett stort ingenting, ett stort mörker.
Dessa stjärnor lyser, men inte längre för mig, herregud vad jag saknar dig.
