Jag sprang så fort jag bara kunde. Bara tanken att få träffa honom får mig att flyga fram. Jag skulle möta dan vid den gamla lekplatsen. Den är förfallen färgen har ramlat av lekerställningen och gungorna har ramlat ner. Jag förstår inte varför den fortfarande finns. Ingen brukar ändå vara där. Jag ställer mig på sidan av ett träd som står lite på sidan av lekplatsen och lutar mig lite mot det medans jag väntar på dan.
Jag ser någon komma mot mig. personen vinkar och jag fattar direkt att det är dan som kommer. Jag vinkar tillbaka och ler. ”hej dan.” ”hej” säger han, men låter ledsen. ”vad är det?” frågar jag. Dan satte sig ner i gräset och pilade på några stenar. Han tog upp en och kastade iväg den ”jag motse berätta något för dig Phil”. jag blev orolig och nervös, jag bara tittade på honom och min tystnad blev ett svar. ”j-ja-jag är döende” sa han fort och borrade ner ansiktet i sina knän. Jag blev helt stum. De var som allting stannade upp. Det blev svart för mig. kommer dan att d-dö? Vänta va? Jag satte mig bredvid dan i gräset. La min hand på hans knä och sa tyst ”det kommer bli bra”.
Jag satt hemma i soffan och tänkte igenom allt. Hur, varför? Det kan inte vara möjligt. Dan får inte lämna mig! jag har alltid älskat dan. Jag har bara aldrig vågat fråga om han tycker om mig på det sättet. Dan är underbar. Vi har känt varandra en längre tid. Vi som klickade direkt. När jag är med honom känns allt bra. Jag satte mig framför tv för att komma på andra tankar. Knäppte runt lite. Det gick en dokumentär om lamor. Jag kom och tänka på att Dan som älskar lamor. ”NEJ DAN!” skrek jag utan att tänka. Jag började gråta och kunde inte tänka något annat än att detta får inte varar sant, det kan inte vara sant. Men ändå fick inse att det är sant. Jag orkade inte med tanken och gick till sovrumet. Tog av mig kläderna och la mig i sängen. Precis när jag lagt mig knackade det på dörren. ”åå vem är det nu då?”. jag gick mot dörren. Kollade genom kickhålet och där stod dan. Jag öppnade dörren och slängde en blick på klockan, den var över 11. Vad gör han här så sen? ”hej, vad gör du här?” frågade jag. ”jag gick förbi och såg att tv va på. Så tänkte komma och kolla om du var vaken” svarade han. Det blev akward tystnad tills han frågade om han kunde komma in. Jag svarade snabbt ja och öppnade dörren helt. Han gick ner på huk för att knyta upp skorna. ”väckte jag dig?” frågade han. ”va, nej det gjorde du inte”. ”säcker? Du har bara på dig kalsonger”. Jag tittade ner och insåg att jag varken har tröja eller byxor. ”oj, öm kanske”. ”ska jag gå?” frågade han och slutade knyta upp sina skor. ”nej jag är glad att du är här” svarade jag och la min hand på hans axel. Han log och tog av sig skor. Han ställde sig upp och tog av sig jackan. Han log mot mig samtidigt som han tittade rakt in i mina ögon. Vi stod så i några sekunder. Det kändes magiskt, jag ville bara håla om honom och kyssa honom men det skulle jag aldrig våga. ”jag ska nog ta på pyjamas byxor” sa jag och vände mig om. ”vänta” hörde jag och kände hur dan tog tag i min hand. Jag rodnade och vände mig mot honom igen. ”vad?” frågade jag illröd. ”jag älskar dig Phil ”sa han. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag stammade fram några ”öm” minan han tog tag i mig och kysste mig. jag kunde inte tro vad som händer. Det kändes helt underbart. Jag ville aldrig släppa honom. När dan släppte mig stirrade jag in i hans vackra bruna ögon och säger ”jag älskar dig med”. Jag kastade mig i hans armar och kände mig lycklig.
Vi satte oss i soffan med en varsin kopp te. ”hur mår du?” frågade jag försiktigt. ”jag mår ganska bra”. Han log mot mig och jag log tillbaka. Jag gick ut i köket och kollade efter maltiser. Jag rotade i alla skåp men hittade inget. Jag gick ut till dan som satt kvar i soffan. ”du dan..” han satt inte upp. Han låg ner i soffan. Han såg inte ut att andas. ”DANIEL!” jag sprang dit och skakade på honom. ”dan, vakna” jag ville börja gråta men hade sån panik. ”dan, nejjj” skyndade mig till köket där min mobil låg. Jag krånglade med knapplåset tills jag kom på att man kan trycka på nödsamtal. Slog snabbt in numret till akuten. Paniken steg tills en tjej svarade. Jag berättade vad som hänt och dom skulle komma på några minuter. Jag satte mig bredvid dan i soffan. Jag la min han hand på hans lår och mulade tyst ”allt kommer bli bra, du kommer inte dö”. Jag fick tårar i ögonen. ”vi klarar detta, jag lovar”.
Jag hörde hur ambulansen kom så jag gick ut i trapphuset för att möta upp dom. Jag såg deras gula västar lysa i ljuset av lyktstolparna. Dom kom upp till min lägenhet och frågade vad som hänt. Jag förklarade att han bara tuppade av. Dom bar upp honom på en bor och tog med honom till ambulansen. Jag stod och tittade när dom åkte iväg. ”det kommer gå bra” mumlade jag tyst. Jag nästan släpade mig själv i trappan upp. Kom in genom dörren och slängde mig i sängen. Släktelampan som stod på högra sidan av sängen. Jag kunde inte sova men blundade och tänkte vad som hade hänt. Men jag insåg att det ända jag kunde göra va att sicka positiv energi till dan och hoppas. Jag slöt min ögon och var ganska så lugn. Detta kommer gå bra.
Dagen där på ringde min telefon. Det var dans läkare. Jag var fortfarande helt okej lugn. ”hur är det med honom” sa jag och faktiskt log. Jag visste att allt var bra. Men det jag fick som svar va ”han klarade sig inte”. Mitt leende försvann fort och jag kan inte förstå. Vad sa han? Är dan d-död? Det jag fick ut var ”jag kommer direkt”. I panik drog jag på mig ett par byxor och en tröja. Sprang ut i halen, jag knöt inte ens mina skor jag ville bara komma dit så fort som möjligt.
Väl på sjukhuset mötes jag upp av dans familj. Alla såg chockade ut och hans mamma grät. ”öm.. hej” sa jag lite försiktigt. Dom tittade upp men jag fick inget svar. Vi väntade på klartäcken från en läkare. Det kändes bara jätte stelt och jobbigt att sitta och vänta på att få träffa dan.
Till slut kom en sköterska ut. ”ni kan gå in nu”. Jag fick sitta kvar och vänta några minuter medans han familj gick in först. Jag såg hur dom försvann in i ett rum. En sköterska kom fram till mig. ”hej, vilken relation har du till Daniel Howell?”. ”jag är hans pojkvän”. ”okej den här vägen”. Jag följde efter sköterskan till rummet där hanns familj tidigare var. Jag kände mig så feg. Dan ligger där inne, död. Jag tvekade lite men tog mod till mig och gick in. Där låg han. Lika fin som alltid. Jag tog i hans hand. Den var kall som is men jag brydde mig inte. ”jag älskar dig”. Tårar fal ner för min kind. ”ar du klar?” frågade sköterskan. Jag nickade lite försiktigt. ”hej då, Daniel”.
