Kära Vintervärld

Första December.

Snön föll som sockerkorn ned från skyn utanför fönstret medan jag satt vid köksbordet. I min vänstra hand befann sig en vanlig blyertspenna med sudd och på bordet vilade ett blankt papper. Jag tryckte stiftet mot pappret och skrev Nadjas önskelista 2017.
Jag behövde inte fundera länge förrän en massa föremål skrevs ned. Målarböcker, pennor, romaner, en filt, en fotokamera, en kikare och något jag hade önskat mig hela året, en alldeles ny flöjt. Varje torsdag åkte jag på lektioner för att träna på låtar med flöjt. Det var andra året nu som jag tog flöjtlektioner, och alltid hade jag samma flöjt med mig dit.

Mina idéer flöt in och jag kom just till kanten av mitt A4papper då jag inte kom på fler saker. Jag kollade med ett léende på mitt papper. Önskelistan var färdig. Jag hängde upp den snabbt på kylskåpet med hjälp av en magnet och sprang sedan vidare genom den lilla hallen, fram till mitt rum. På rumsväggen hängde min gigantiska almanacka (Då jag köpte den ville jag ha en ganska stor så att jag skulle rymma text i rutorna) och jag checkade av där jag skrivit önskelista.

Fredagen kunde inte börja bättre! Jag skyndade mig in till farstun för att klä på mig täckbyxorna och skorna. Därefter drog jag på mig jackan och slängde på mig min stickade, blå mössa med en vit, fluffig boll. Vantarna drogs på över händerna och halsduken snurrades runt halsen. Då ytterdörren slogs upp sken solen ovanför den skarpa granhäcken och den en kylande vindpust sveptes förbi ansiktet. Jag drog halsduken över ansiktet lite mer och började gå mot skolan.

Mina föräldrar hade redan åkt till jobbet, så jag kunde inte hälsa adjö till dem. Istället gick jag mot skolan som varje morgon, och det slutade med att jag kom hem vid ytterdörren, utan att någon var hemma.

Jag tryckte ned dörrhandtaget och klev in i det lilla envåningshuset. Elementen hade värmt upp huset, så det var härligt att komma in. Jag slängde av mig mina ytterkläder och klev in. Skoldagen hade varit bra. Vi tränade till klassens luciatåg i skolan idag. Sångerna sjöng och vi ställde upp oss så som vi skulle stå i själva tåget. Jag var tärna - som vanlig. Aldrig hade jag velat sjunga så att folk hörde mig. Olyckligt nog var det jag som blivit framröstad som inhoppare, ifall Felicia, hon som skulle bli klassens Lucia, skulle vara sjuk. Varje gång jag tänkte på det hoppade hjärtat ett extra slag och en klump i halsen sjönk ned i magen och spred en stark värk.

Men nu var jag glad, och tänkte inte mer över det. Varför visste jag inte, men jag förstod att jag var glad för att jag utförde en otroligt underlig dans mellan alla rummen i huset. Det gjorde jag ofta när jag var lycklig.
Men vad skulle jag hitta på? Jag kunde ju inte fortsätta dansa i all evighet. Jag skickade en blick mot fönstret och det tog bara några sekunder innan jag var ute igen. Mina steg styrdes mot en snökullen som låg på bakgården, bredvid den höga granskogen. Jag skyndade mig dit och kröp snabbt upp på kullen. Snön var mjuk, och jag kunde lista ut att det var kramande så fort jag kollade på den. Så varmt var det. Jag satte mig högst upp på den släta kullen och kollade ut över området. Några hus syntes en bit bort. Det var våra grannars hem. Vi bodde lite utanför i byn, och det gillade jag. Man kunde sjunga ute på gården utan att folk hörde en, och skratta högt om kvällen utan att folk gnällde.

Mitt i allt tänkande kastade jag en blick mot skogen bakom mig. Den såg kall och frusen ut. Mer än vanligt, faktiskt. Léenden på mina läppar försvann väldigt snabbt, men jag kände mig inte ledsen eller så. Bara förundrad. Vad kunde göra så att det kändes så underligt. Plötsligt tycktes jag se något högt upp i en utav grannarna. Eller? Jag kisade för att kunna se bättre. Kunde det vara en isfläck?

Jag slöt mina ögon hastigt och skakade på huvudet. Jag höll mig ute ett tag till och en bil hördes. På vägen nedanför fick jag syn på en röd volvo som var pappas. Jag log brett så att tänderna syntes och rullade ned för kullen. Innan pappa hann svänga in på gården gömde jag mig bakom husväggen bredvid ytterdörren, och hoppades på att jag inte skulle upptäckas. Bildörren öppnades, och sedan stängdes. På vår träbro hördes steg och jag fnissade till.

"Pappa!" Ropade jag och pappa hoppade till.
"Nadja." Suckade han men började skratta direkt efter. " Du tar då priset!"
Han gick in och i handen höll han en kasse med mat. Han hade nog varit på affären. En halvtimme senare, då jag och pappa kommit in kom mamma också hem, och i handen höll hon Lias, min lillebror. Som vanligt hade hon varit och hämtat honom på dagiset.
"Har ni sett min önskelista än?" Frågade jag och pekade mot kylskåpet. De närmade sig den och läste varenda litet ord jag skrivit. Bredvid hängde Lias önskelista. Han var bara fem år, men otroligt nog kunde han skriva. Eller ja, kanske inte så bra, men man kunde se vad han skrivit... Ibland...

Tidigt på kvällen, omkring sex, lagade mamma mat, pappa lyssnade på nyheterna i TV:n och Lias byggde lego. Men vad gjorde jag? Jag satt vid köksbordet och hade tråkigt. Tills en idé slog mig. I vårt lilla hus hade vi ett litet rum som vi hade använt till bibliotek, där vi bevarade böcker. Jag gick dit och plockade fram en bok. Intresset fann jag nästan direkt, och så fortsatte kvällen till jag gick och lade mig.

Klockan var Tjugo i tio. Iallafall min digitala klocka som stod på skrivbordet. Den gick lite tidigt, dåligt nog. Med blicken upp i taket funderade jag vad jag ville drömma om. Jag vill drömma om att jag är på ett äventyr med varma kläder, och en häst under mig. Jag vill drömma om att jag hittar en ny värld.