Valflickan

En katastrof

"Spring!!!!" Vrålar några killar. Först tror alla de skämtar. Sen hör vi vatten. Inte regn. "TSUNAMI!!!" Vrålar alla. Hur ska man skydda sig mot en jätte våg!? Då kommer jag på det. Ingen märker att jag klättrar upp på den höga läktaren med tak. Jag drar mig upp sista biten tills jag är på taket. Jag ser vattnet kastas mot oss. Alla tror de ska dö. Men jag ska inte det, inte idag! Mina vänner märker att jag är på taket. "Vad gör du?!" Vrålar de. "Överlever!" Svarar jag. Då är tsunamin snart framme. Jag kniper ihop ögonen och minns simträningarna när jag var liten. Jag hatade att få vatten i ögonen. Jag möter vågen med blicken. Jag utmanar den. Då blir jag blöt.

Jag simmar, kämpar. Syre! Måste få syre! Mina simtag var näst intill värdelösa. Jag måste öppna ögonen! När jag tittar mig omkring flyter det lik omkring i vattnet. Om jag inte va i vatten skulle jag skrika. Alla mina vänner.. Fokus! Måste till ytan! Jag kämpar på, det är värre en konditionstest!

Höghusen blev som små öar. Jag simmade mot den närmaste. Allt vatten jag hostade upp.. USCH! Utmattad la jag mig tillrätta och lät solen värma min nedkylda kropp. Otroligt att jag för någon timme sedan hade ett helt vanligt liv, massor av vänner. En otroligt tråkig skola att gå till. Men nu. Finns det fler som överlevde? Men jag puttade bort dem tankarna. Jag måste få mat, annars svälter jag ihjäl. Då kan jag inte tänka alls. Snabbt gick jag till kanten av 'ön' och kollade efter fisk. Det värsta är att jag måste äta rått!!! Jag vet inte hur jag lyckades men plötsligt höll jag en fisk i handen. Den sprattlade för att komma loss. Den stank otroligt mycket. Hur rensar man en fisk?!

Efter att ha förstört fisken genom att ha spräckt gallblåsan bestämde jag mig att simma till ett höghus som är någon våning ovanför vatten ytan. Där måste det ju finnas mat som man kan äta?

Den närmaste byggnaden var en bit ifrån mig så jag fick spara riktigt på krafterna. Då slog det mig. Finns det hajar därnere? Jag försökte kika ner och se om jag såg något. Men det såg hyfsat tomt ut.

Jag kämpade mig igenom fönstret. Ingen var där. Typiskt! Men samtidigt va jag glad för det fanns mat! Jag kände mig som en brottsling men jag visste att det var det jag var tvungen att göra. Dessutom, fanns det ens någon polis kvar? Snabbt drog jag fram alla ingredienser för pannkakor. Det var inte ett speciellt svårt kök så snart var pannkakorna klara utan några större svårigheter. De var så goda! Min mage skrek verkligen efter mat.

Jag bestämde mig helt enkelt att stanna där för natten och sova. Vad jag skulle göra härnäst hade jag ingen aning om. Jag kunde lika gärna ha dött. Jag kan ju endå inte göra något. Men jag vill inte dö.

Det fanns en skön säng att sova i. Jag hade tur, det fanns kläder med samma storlek som jag. Det var skönt med nya torra kläder en de våta som klibbade mot huden. Jag la mig tillrätta i sängen. Slöt ögonen och hoppades att allt skulle vara en dröm. En hemsk mardröm. Då hör jag en sång. En vacker men sorgsen sång. En valsång.

~~~~~~~~~~~~~~

Blev ett kort kapitel men Aja! ;)