Leias resa

Sista skoldagen i sexan

Jag vaknade med ett ryck.
PIIP PIIP    PIIP PIIP
Aaargh! Jag hatar min dumma, jobbiga väckarklocka. Jag stängde av klockan, och satte mig upp i sängen. Klockan var 7:00. Dags att göra sig redo för sista skoldagen i årskurs 6.
Nu var det så att eftersom det var sista skoldagen så började skolan först klockan 10, men jag gillade att ha mycket tid på mig.

Jag gick in till köket. Där satt mamma och drack kaffe:
"Hej älskling. Är du nervös?"
Jag kramade mamma.
"Godmorgon. Nej, inte riktigt. Skolavslutningar går mest bara ut på att läraren säger några ord och ger en ett kuvert med ditt betyg i."
"Okej, om du säger så."
Jag gjorde snabbt en våffeldeg och droplade i lite rosa karamellfärg. Ni förstår, jag gillar att färga saker i olika färger och ha på mig färgglada kläder.
Jag hällde in lite deg i våffeljärnet och stängde locket.
Jag gick in på toaletten. Jag tittade på mitt krulliga, långa, toviga hår. Det var ett av anledningarna varför jag gick upp tidigt. Jag borstade i ungefär tio minuter. Sedan ropade mamma från köket:
"Leia! Dina våfflor är klara!"
Jag suckade. Jag fick lova att fixa mitt hår senare. Jag gick ut och la mina våfföor på en tallrik.
Vi hade kvar lite blågrön grädde från igår när vi åt pannkakor, så jag tog det på mina våfflor.
Jag åt upp mina våfflor, städade undan min tallrik och återgick till mitt eviga hårborstande. Efter typ en kvart såg mitt hår äntligen hyfsat bra ut. Jag gick upp på mitt rum. Jag tog ut min fina, nya, mörkblåa, klänning som vi hade köpt i helgen. Jag klädde på mig. Sedan var det dags att välja strumpbyxor, kofta, skor och smycken. Jag bestämde mig för mina mörkgråa tunna strumpbyxor, en vit kofta, mina gråblå pumps och ett fint halsband som jag fick av mormor när jag fyllde 10.
Jag var en sån tjej som inte brydde sig mycket om smink, parfym eller annat sånt. Jag var ganska glad över det, eftersom min bästa kompis Maya alltid går upp otroligt tidigt för att kunna sminka sig i typ en halvtimme, och det skulle inte jag orka. Jag såg på klockan. Den visade 8:36. Jag hade en timme på mig att göra vad jag ville. Jag gick till soffan och öppnade min bok, Harry Potter and the Cursed Child. Den läste jag i en timme. Jag kom bara 17 sidor framåt, eftersom jag har dyslexi och dessutom var boken på engelska. 17 sidor var en ganska stor bedrift för att vara jag. Sedan tog jag min lilla, svarta axelväska, la in min mobil och nycklar, och gick till skolan.

Okej. Nu kanske är en bra tid att berätta om mig själv. Jag heter Leia Bärnström. Många av er undrar säkert om mitt underliga namn. Många av er tror att det är för att min mamma är typ en Star Wars-nörd eller något. Men det är faktiskt så, att min mamma råkade se en Star Wars-affisch när hon väntade mig, och då såg hon namnet Leia. Hon tyckte det var ett fint och unikt namn, så då döpte hon mig till Leia. Hur som helst. Jag är tolv år och går i sjätte klass. Idag är det sommaravslutning.
Jag bor i en mellanstor lägenhet i Vasastan med min mamma. Min pappa vet jag inte så mycket om, bara det att han försvann så fort han såg mig för första gången. Jag har långt, brunt, lockigt, hår. Då pratar jag inte om såna fina vågor, utan riktiga korkskruvar som tar en evighet att borsta igenom. Jag har gröna stora ögon. Jag är ungefär 155 cm lång och är sådär ganska vanlig enligt min åsikt.

Jag gick på Karlbergsvägen på väg till min skola, Vasa Real. Det var en varm förmiddag och solen sken starkt. Jag log när jag tittade upp mot solen. Den hade alltid kännts så beskyddande och varm. Alltid när solen sken visste jag att det skulle bli en bra dag. Jag kom fram till skolan. Jag gick in och gick fram till mitt skåp. Jag öppnade låset med min nyckel och la in min kofta och min svarta väska. Jag såg på skolklockan. Den visade 9:50. Då kom Maya fram till mig:
"Hej Leia!"
"Hej!"
Jag gick fram och kramade henne. Hon var min bästa vän på heeela jorden.
"Hur mår du?"
"Jag mår bra! Hur mår du?"
Jag mår också bra!". Vi tittade på varandra. Sedan började vi gapskratta på grund av våran roliga scen.
Vi skrattade så mycket att vi höll på att storkna.

Till slut ringde klockan. Vi ställde oss på led utanför vårat klassrum. Våran lärare Sallie tog i hand med alla och vi gick in. Vi satte oss på våra platser.
"Jaha då barn. Då var det dags att säga hejdå. Jag vill bara tacka för dessa fanstastiska två år med er." sa Sallie och såg uppmuntrande på oss.
"Jag hoppas att ni får en härlig sommar och att det går bra för er i högstadiet och livet efter skolan. Vi kommer ju fortfarande att ses eftersom jag jobbar kvar på skolan, men jag kommer inte ha er klass i någrs ämnen." Sallie fortsatte att babbla på om skolan och andra saker, men min hjärna tyckte att det var onödig information, så den stängde av öronen. Jag hade ofta lite svårt att koncentrera mig, eftersom jag hade ADHD. Jag tittade på Maya. Hon satt och ritade något i sin anteckningsbok. Maya älskade att rita. Hon ritade hela tiden, och fick alltid ett A i bild. Jag tyckt det var konstigt, eftersom hon också hade ADHD. Efter typ en halvtimme av farväl och massa annat babbel fick vi äntligen våra betyg. Som jag gissade fick jag B i alla ämnen utom matte, där jag fick A. I idrott fick jag C-. Det var inte så konstigt, eftersom jag hatade idrott i alla former. Fast orientering var kul. Det var synd att vi bara hade det två-tre gånger på terminen. Det var dom lektionerna som höjde mitt betyg från E till C.

Efter att klassföräldrarna hade gett en liten present och en blomma till Sallie så skulle vi lyssna på femmorna som sjöng olika sånger. Sen fick man välja om man ville stanna kvar för lunch eller gå hem. Jag och Maya hade redan bestämt innan att vi skulle gå och köpa sushi till lunch. Vi hämtade sushi och gick till Vasaparken för att äta den.

När vi hade ätit klart sa jag hejdå och började gå hemåt. När jag svängde runt gatuhörnet såg jag en stor, två meter hög skugga på väggen av ett hus. Jag vände blicken till stället där det borde stå något, och jag såg en stor, svart klump stå på gatan. Jag hann inte se efter mer eftersom klumpen flimrade till och försvann. Jag visste inte vad jag skulle tro, men jag bestämde mig för att mina ögon hade spelat mig ett spratt.