Leias resa

Flyget

När jag kom hem satt mamma i soffan och kollade mobilen.
"Borde inte du vara på jobbet?" frågade jag.
"Jo, egentligen. Men jag fick ett samtal om en viktig sak, och då bestämde jag mig för att möta dig här hemma."
"Vadå viktig sak? Vem ringde?"
"Det var....en vän. Packa din väska. Du ska åka bort."
"Va? Vart??"
"Ett sommarläger. Och säg inget mer. Det är ett bra ställe. Planet till New York åker ikväll klockan 22.00."
Jag såg på mamma att det inte var tid för mer diskussion. Men jag undrade ändå. Vilket läger? Varför så bråttom? New York? Jaja, jag var ändå tvungen att åka. Jag tog upp min mobil och googlade vädret i New York.
"Mamma, hur länge ska jag vara i New York?"
"Lägret ligger på Long Island, en ö utanför New York. Du ska vara där hela sommaren, eller.....packa den stora resväskan. Ta med så mycket som får plats.
Okej. Nu var jag rädd. Skulle jag packa allt? När skulle jag komma tillbaka?
"Jo, förresten." hördes mammas röst från vardagsrummet.
"Ring Maya. Det är telefonförbud på lägret."
"Va?!"
"Oroa dig inte. Du kommer ha mycket att göra."
Okej. Jag ska vara borta hela sommaren, och dessutom är det mobilförbud. Är ni säkra på att jorden inte håller på att gå under?

Jag ringde Maya på FaceTime.
Hon svarade. Hon satt på sin balkong och läste.
"Hej tjejen! Vad händer?"
Jag berättade snabbt allt för henne medan jag packade.
"Whaaat? Det låter ju helt sjukt. Ska du vara där hela sommaren?" sa hon efter ett tag.
"Mhhmm." mumlade jag.
Något i hennes tonfall gjorde att jag trodde att hon visste mer än vad hon sa. Jag sa hejdå och fortsatte att packa.

Jag packade alla mina sommarkläder, och då hade jag fyllt halva väskan.
Sedan tog jag en massa böcker och annat livsviktigt. Efter det hade jag forfarande en fjärdedel av väskan kvar. Vad skulle jag ta med mig? Jag bestämde mig för att packa vinterkläder och täckjackor eftersom mamma var så kryptisk. Efter att jag packat ner nästan hela min garderob var jag klar. Jag gick ner till mamma.
"Är du klar nu älskling?"
Jag nickade.
"Bra. Vi åker klockan halv åtta ikväll."
Jag såg på klockan. Den visade 13:30.
Jag gick in på mitt rum och satte på datorn.

~~~6 timmar senare~~~

Vi gick till flygbussen. Den kom 10 minuter senare. Vi åkte genom Stockholm mot Arlanda. När vi var på Arlanda gick vi in i terminal 5. På tavlan stod det:
To:
Newark Liberty International Airport
Time: 22.00
Gate: 43A
Jag såg att det gick ett annat plan mot NY samtidigt.

Vi checkade in min väska. Mamma hade bara en liten väska som fick plats inne i planet.
Vi gick mot säkerhetskontrollen.
"Leia. Du har säkert jättemycket frågor. Du får veta allt på lägret. Lita på mig."
"Jag litar på dig. Men jag fattar inte. Varför måste vi åka nu direkt? Och varför har jag en gigantisk resväska fylld med typ hela min garderob?"
"Vad sa jag precis?"
"Ja men..."
"Inga men. Du får veta sen."

Vi gick igenom säkerhetskontrollen i tystnad. Sedan gick vi till gate 43. Klockan var 21.26. Vi satte oss ner och jag öppnade min bok. Efter ca 15 minuter ropade de i högtalarna:
"Nu är det dags att stiga på planet."
Alla människor som satt ner ställde sig på en kö till gaten. Vi ställde oss också i den kön.

Efter vad som kändes som en evighet kom vi äntligen in i planet. Det var ett hyfsat stort plan, med sex säten på varje rad. Vi satte oss på våra platser, 14A och 14 B.

Det var otroligt mycket turbulens. Jag brukade inte flyga ofta på grund av att mamma inte gillade det av någon anledning, men den gången jag flög senast gungade det defenitivt inte såhär mycket.

Efter ungefär 5 minuter sprakade högtalarna till. Kaptenen meddelade att beräknad flygtid var cirka 8 timmar och 30 minuter.
Jag suckade. Hur skulle min jobbiga ADHD-kropp klara av att sitta ner såhär länge. Till och med i skolan, då man bara behövde sutta ner en timme i streck hade jag och Maya special tillåtelse att ta en bensträckare om vi behövde, vilket vi gjorde ganska ofta.

Jag tog fram min bok. Mamma satte sina hörlurar i öronen, men hon såg sig hela tiden nervöst omkring.

Under nästan hela flygtiden gick jag fram och tillbaka i planet. Passagerarna måste ha varit ganska trötta på det, men jag pallade verkligen inte att sitta still.

Efter åtta och en halv timme av frustrerat gående fram och tillbaka var vi äntligen framme.

Det var då allt gick snett.