Don't judge me

1

Musiken i öronen dunkar, liksom golvet, taket, och hela huset. Alla lättklädda tjejer står mitt på dansgolvet med några killar och en röd plastmugg i handen. Plastmuggen innebär sprit, öl, eller någon annan sorts dricka med alkohol i. Killarna innebär fulla, kåta och desperata tonårspojkar på ungefär 17 år, något år äldre eller yngre kanske. Jag suckar endast åt dem och letar något annat att vila ögonen på, och jag hittar det. Lite längre bort sitter en liten kille på kanske 16 år för sig själv i en stor soffgrupp. Med tanke på minen han har just nu och bara stirrar ner i soffbordet framför honom, drar jag snabbt slutsatsen av att han grubblar över något. Mina fötter går, som på automatik, dit min blick ligger.

- Tja, yttrar jag lugnt och slår mig ner intill pojken. Skrämt tittar han upp. Stackaren måste varit väldigt djupt inne i sina tankar.
- H-hej, mumlar han blygt och ser sedan ner i knät, där även hans händer ligger.
- Så, vad gör du här - helt ensam? Frågar jag och sätter mig i en skönare ställning, jag lägger upp högra benet på soffan med knäet inåt mot ryggstödet, så jag sitter lite snett. Jag granskar pojken framför mig, i profil. Hans hår är inte stylat med något vax, hårspray eller liknande, det ligger bara fint och naturligt på hans huvud. Hans näsa är aningen spetsig, men det passar honom. Hans läppar skiftar i en lite rosa nyans och ser inte alls torra ut - som de flestas läppar är vid den här årstiden. Läpparna ser fylliga ut, men inte för stora, inte för små, de ser väldigt kyssvänliga ut. Nej, vänta?

- Jag kom hit med Luna, min kompis, men hon drog till några andra, säger han. Man kan höra på hans röst att han är nedstämd, vilket även blir bekräftat när hans ögon får kontakt med mina, oh herre min Gud vilka ögon. Jag har nog aldrig skådat så vackra ögon innan. Kastanjebruna, glödande ögon.

- Aha, typiskt. Häng med mig, om du vill då? Frågar jag och ler snett mot honom. Han ögon är fortfarande fästa i mina, och ett tag tror jag inte att han kommer svara. Tillslut verkar han uppfatta vad jag sagt, och jag tycker mig skymta en rödrosa nyans på hans gulliga kinder. Gulliga? Skärp dig.

- Ehm.. ja, ja visst. Om jag får? Han pratar tveksamt, och det sista får han ut mer som en fråga. Det är gulligt att han är så nervös. Men Herre Gud, ta dig samman.
Jag skrattar lätt åt honom och vinklar huvudet lite åt sidan, fortfarande leendes.

- Ja såklart, annars hade jag ju inte frågat, svarar jag. Jag märker hur han ännu en gång rodnar och vänder bort huvudet, vilket ger mig ännu en chans att skåda hans vackra ansikte i profil.

- Vad heter du? Frågar jag efter en stunds tystnad. Jag tänker mig att hans namn börjar på M. Mikael? Mario? Mattias? M..

- Alfred, svarar han. Jag kollar först liten undrande på honom, innan jag sekunden senare kommer på att jag frågat om hans namn, jag ler lätt. Alfred är ett fint namn, det passar honom.
- Du, själv? Lägger han snabbt till när jag inte svarar.

- Kalla mig vad du vill, ikväll ska vi ha kul, yttrar jag med ännu ett flin. Inte långt efter tar jag tag i hans hand och släpar med mig honom ut mot dansgolvet.

~~~

Alfred ser lite ut som Gunnar Gehl, dock har Alfred bruna ögon och inte gröna.
Tänkte om ni ville ha en bild av hur han såg ut bara :)

Nejmen hej igen! Det var ett tag sen. Jag vill försöka få skrivflow igen, och i januari kom jag på en bra idé och gjorde då en ny bok. Ska försöka uppdatera iallafall någon gång i veckan, hoppas det uppskattas och hoppas ni vill läsa denna!
Puss hej, A <3