Don't judge me

3

Det kanske inte var så smart att få Alfred att dricka så mycket. När han väl hade börjat, slutade han inte. Nu är vi iallafall påväg hem, till mig. (1) jag lovade att ta hand om honom, och (2) jag har inte den blekaste aning om vart han bor, och slutligen (3) jag vill lära känna denna killen på riktigt. Det kanske vore en bra möjlighet om han då sover hos mig, och imorgon när båda nyktrat till kan vi prata.

- Men, Alfred kom igen då. Hjälp till lite, suckar jag när han för säkert femte gången på bara några meter, snubblar till. Som svar får jag bara lite fniss, ungefär som väntat.
Som tur är ligger busshållplatsen inte alls långt ifrån festen, och vi lyckas ändå ta oss dit. Månen lyser magiskt upp gatorna och den kalla höstvinden hörs bland trädens grenar. Nästan ett lite obehagligt ljud uppstår, innan jag kommer tillbaka till verkligheten av att bussen rullar in vid hållplatsen. Vi hoppar på den folktomma bussen och dunsar ner på två säten. Alfred är längst in, för säkerhetsskull liksom. Han slocknar nästan direkt och lutar huvudet mot min axel. Jag lutar mitt huvud mot hans. Hans hår kittlar mig i ansiktet, men jag drar bara enkelt fingrarna genom det och lägger ner huvudet igen så håret stannar där bak.
Att dra fingrarna genom hans hår har jag viljat göra sen jag såg honom där på festen. Det är otroligt fint naturligt. Med naturligt menar jag utan vax och sånt grejs. Jag tror inte att hans hår ser ut såhär naturligt. Det är blont med lite brun utväxt, så ja, han har antagligen färgat det. Hans hår ser ut som om det tillhör en vacker prins, gatlyktornas sken glänser upp hans hår innan ljuset försvinner, för att sedan återkomma. Lampornas orangea sken får hans hår att se ut som guld, vilket jag får se en längre stund då bussen stannat på en hållplats.

Bussen stannar vid hållplatsen vi ska av på, efter att jag tryckt på stoppknappen. Jag ler lätt mot chauffören då han verkade irriterad över att två fulla ungdomar satt på bussen. Han ger nig endast en sur blick tillbaka, surgubbe.
Alfred vinglar till igen. Nu är jag faktiskt less på det, så jag håller kvar högerarmen runt hans rygg, flyttar ner vänsterarmen under hans knäveck och svingar lätt upp honom i min famn. Han hummar och ögonlocken fladdrar till. Ångesten kryper sakta i mig för att jag fick honom att dricka mer än han klarar av, varför var det nödvändigt för?
Återigen ljuder vindbrisen i trädtopparna och månens blåaktiga färg skuggar läskigt träden och alla dess grenar, den obehagliga känslan kryper fram igen.

Smidigt öppnar jag dörren till lägenheten, fortfarande med en sovande Alfred i min famn. Jag tar trappan då min lägenhet ligger på andra våningen och jag orkar inte vänta på hissen, dessutom luktar den skunk. Jag räknar stegen, som alltid. Jag får det till 21 steg. Varför hade man inte kunnat göra dem något större, och ha 20 steg? Nej, nej här ska vi krångla till det.

~~~
Halloj på er! Skolan har dragit igång igen, vad tycks om det? Själv tycker jag att det är sisådär, jobbigt att kliva upp på mornarna, stressa till skolan och försöka lära känna alla nya lärare, men samtidigt är det skönt med rutiner igen!
Hoppas ni iallafall har det bra, så hörs vi!

Puss hej, A <3