Jag skulle inte gett upp
Gestalterna bakom mig närmade sig. Jag hade inte sett detaljerna på de fyra än, men såg mer och mer desto närmare de kom. Tankarna snurrade runt som yra höns, varför ville de åt just mig?
Jag kände ju att något inte var riktigt som det skulle, men varför sprang jag inte? Stegen kom närmare. De var vid mig, gick på min skugga.
-Släpp mig!, skrek jag. Men det var för sent.
De drog mig i pälskragen på min täckjacka, in i busken. Jag skrek i hopp om att någon skulle hjälpa mig.
En av männen satte sig gränsle över mig. Han vägde säkert dubbelt min vikt.
Jag fruktade för mitt liv. Jag skrek och grät hysteriskt, medans han log och såg mig rakt i ögonen fyllda av tårar. Han njöt av att ta på min kropp som kämpade emot. Min 16 åriga kropp mot hans. De andra stod bredvid och bara såg på.
En kvinna sprang förbi, hon var ute och motionerade. Hon sprang på samma väg där jag låg och blev våldtagen. Mötte hennes ögon, jag hatar den kvinnan. Hur kan hon ens leva med sig själv.
Jag bara låg där, tiden gick och de fortsatte. Utan att känna skam.
Männen bytte plats, nu var det en annans tur. Jag kände igen hans utseende. Tankarna gick, vart hade jag sett honom?
Det var Robert från min klass i mellanstadiet. Vi var så nära varandra, lekte nästan varje dag. Vi älskade varandra.
-Robert?, viskade min röst.
Han fick panik. Skadade mig ännu värre, var ännu våldsammare. Blev slagen hårt i ansiktet av honom. Han slet av mina byxor och kastade de till en av männen bakom. Mina trosor följde med. Robert drog fram ett rakblad ur sin jacka. Mina ögon stelnade till, jag blev rädd, rädd för Robert.
Det sved till på låren, han skar upp sår i min hud. Jag kände inte smärtan. Jag tänkte bara på ärren som skulle bli kvar efter rakbladets vassa kant.
En av männen sa till Robert att han går för långt. Men Robert slutade inte, han fortsatte värre än förut. Det kändes som att han ville hämnas. Hans hand var nertryckt i mitt svalg samtidigt som han skar upp underlivet på mig. Samma sak här, jag var inte nojjig över smärtan. Jag var bara orolig över att bli steril, allt jag någonsin önskat var att bli gravid.
Allt slocknade. Jag kunde fortfarande känna och se, men inte höra. Chockad.
Männen och Robert lämnade mig. De gick därifrån, en av de gav Robert en stor fet high-five. Men en av de bara kollade bak på mig, hela vägen till korsningen nittio meter bort.
Jag låg kvar, ville inte röra mig. Jag kände inte ens aggression mot de. På något lustig sett så kändes som jag var värd detta. Värdelösare får man leta efter.
Låg där i diket, utan byxor och med blod som rann från mitt underliv. Men där hörde jag hemma.
Plötsligt såg jag en person komma närmare mig, det var den mannen som bad Robert sluta. Han tog av sin stora täckjacka och la den över mina avklädda ben. Han lade sig ner bredvid mig. Jag fylldes av värme i min genomfrusna kropp.
Min hörsel hade precis kommit tillbaka, så jag hörde hans lugnande andetag och såg hur hans luft blandades i ett stort rökmoln.
-Robert är dum i huvudet. Han är vidrig.
Jag tog mig inte tid till att svara, men höll med. Han la sin hand på min.
Där låg vi, lika sårade båda två.
