DRÖMMAR

1 - Underjordens träd

Precis som alla nätter förut, så satt han där. Han hade redan plockat fram schackbrädet, stenarna, tändstickorna, blodet och vattnet.
Jag satte mig mittemot honom, och kollade han i ögonen.
-Ska vi sätta igång? Frågade han mig med en lugn röst.
Jag nickade, och slängde en blick på det stora trädet bredvid oss. Underjordens träd.
Erik lade alla stenarna i en kvadrat på schackbrädet, medans jag skvätte vatten på dem. Efter det, plockade han upp skålen med blod i och tittade på mig igen. Vi doppade fingrarna i det fortfarande varma blodet, och gjorde tre prickar i pannan. Jag tände eld på schackbrädet, medans vi greppade tag i varandras händer, och tittade upp emot de tunnaste kvistarna på trädet.
- El Comancitio, viskade vi.
Ritualen var slutförd, och vi började sjunka ned i den kalla jorden.
-Inte ännu, viskade någon eller något i våra öron. Vi hade misslyckas denna gången också, och var uppe på ytan lika snabbt igen.

Jag började tveka på om det någonsin skulle funka. Men att ge upp var inget val. Jag visste att min syster var fast i underjordens tunnel, och där skulle hon förbli om vi inte räddade henne.
Erik reste sig upp, borstade bort jorden från hans byxor, och vandrade in i skogen.
Jag satt kvar en stund, men gick snart hem jag med. Innan jag stängde dörren till vårt hus av betong och sement, slängde jag en sista blick på trädet. Jag var hemma hos mina styvföräldrar igen. Jag visste att de inte brydde sig att jag gick ut mitt i natten, eftersom de hatade mig mer än någonting annat.
Precis som alla andra nätter efter ritualen, sov jag på det hårda golvet.

Nästa natt, förväntade jag mig att Erik skulle sitta vid trädet som vanligt, men det gjorde han inte.  Vart var han? Han var död. Det visste jag.
Jag utförde ritualen själv, samtidigt som jag kände en oerhört stor sorg.
Plötsligt hörde jag vrål från skogen, och jag kollade ledsamt in bland träden.
Det var inte Erik, det var en vuxen man.
Han rusade emot mig, och högg av min hand.
Jag han inte reagera, och bara stirrade på mannen. Han var ångestfull. Han ångrade sig.
Ett ras hördes från mitt hus. Jag struntade nu i mannen, och rörde mig fram mot mitt hus.
Väl inne i huset, såg jag mina styvföräldrar, skräckslagna. De höll på att försvinna ned i djupet i det hål som hade skapats under dem.
Allt försvann ned i hålet. Huset, mins föräldrar. Kvar blev bara jag, skogen, och underjordens träd. Jag kollade på skogen, och svimmade.
Samma sekund vankande jag upp i en tunnel. En lång tunnel. Jag hörde ett skrapande ljud några meter ifrån mig. Tung betong skrapades mot golvet. Det var min syster. Hon var fast i ett badkar av betong. Hon hade försökt ta sig fram med hjälp av sina fingrar, och nu hade hon inga kvar. Här och var låg naglar som skrapats av. Hon hade skrikit så mycket, och kvar blev bara en hes röst.
Det var inte min syster. Jag lämnade henne. Jag lämnade henne. Jag lämnade henne.

Jag vaknade upp igen. I skogen. Jag rörde mig sakta framåt, och såg Erik sitta vid underjordens träd. Han hade dukat fram ett schackbräde, och pjäser av fin betong. I trädet satt min syster. Hon log, och hällde upp ett glas citronsaft. Jag satte mig mittemot Erik, och vi började spela schack. Den mörka skogen var nu en blomstrande äng, och underjordens träd var nu ett friskt körsbärsträd. Vi hade inte misslyckats. Vi hade lyckats. Det var lyckliga tider.
-
Hade denna drömmen inatt, och tyckte att den var oerhört obehaglig.