Hon, Han & Hemligheten

Hej! Vad roligt att du hittat hit! Boken finns även att köpa hos nätbokhandlarna. Gillar du den? Kommentera gärna då vad du tycker att uppföljaren ska handla om :)

- 15 år tidigare -

Rymdskeppet var tusentals mil från marken nu. Hon såg knappt sitt hem längre. Men det var som om att skeppet medvetet höll sig kvar i några extra sekunder innan det lämnade planetens omloppsbana. Som för att ge dem tid att ta farväl.

Utanför det lilla fönstret såg hon ett starkt rött sken. Hon satt stel på sin plats och försökte tränga undan minnena. Blundade för att slippa se. Men bilderna av de brinnande husen och marken som rämnade kom hela tiden tillbaka. Hon hörde skriken. Hon kände gråten trycka bakom ögonlocken och vände huvudet mot taket och blinkade för att hålla tårarna tillbaka. Hennes kärlek satt bredvid henne, han la sin hand på hennes axel i ett hopplöst försök till tröst.

Det fanns ingen annan utväg nu än att lämna allt bakom sig. Det var i alla fall så de sa. Att ett nytt liv skulle möta dem på en annan planet. Det skulle bli deras hem. Men hur skulle det någonsin kunna kännas som hemma? Hon gömde ansiktet i sina händer och lät tårarna strömma ner för kinderna.

Kapitel 1

Liv slog upp ögonen. Hennes hytt låg fortfarande i mörker. Något hade väckt henne. Hon tittade snabbt på klockan. Mitt i natten. Blicken vandrade över det lilla rummet. Allt var tyst. Det var kallt och Liv drog täcket tätare om sig. När hon väl föll i sömn gled hon in i drömmen igen. Någon jagade henne och hon sprang så fort hon kunde genom den dunkla korridoren på rymdstationen. Benen värkte av ansträngningen. Hon försökte vända sig om för att se vem som följde efter henne, men det gick inte. Hon kunde bara fortsätta springa...

Det tog en kort stund innan Liv förstod att väckarklockan ringde. Hon sträckte snabbt ut handen från värmen under täcket för att stänga av den. Hon satte sig yrvaket upp och tände lampan som långsamt lyste upp de få kvadratmetrarna som rummet utgjorde. Idag var första riktiga studiedagen på rymdstationen.

Hon tryckte på sin laptop som stod på nattduksbordet. Skärmen lyste upp och hon såg schemat för dagen. Frukost och rundvandring kl 09.00 läste hon tyst för sig själv. Ett oläst meddelande blinkade på skärmen. Det var från hennes mamma. Igen. Liv hade redan fått säkert femtio oroliga mail från henne sen de anlänt till rymdstationen. Senast igår kväll hade hon skrivit ihop ett långt svar och berättat att allt var jättebra. Hon hade inte tid eller lust att svara henne nu utan sträckte sig efter uniformen som låg prydligt vikt på stolen. Hon drog på sig den och klev in i sitt lilla badrum för att sminka sig och borsta tänderna.

Liv gnuggade sig i ögonen. Det hade blivit sent kvällen innan, det knäppte och lät så mycket i väggarna så hon hade vridit och vänt på sig i säkert två timmar innan hon somnat något så när.

- Liv, kom igen, sover du eller? 

Det bankade hårt på dörren till hytten. Hon spottade ut det sista av tandkrämen och sköljde munnen innan hon skyndade ut från badrummet. Hon kastade en snabb blick i spegeln och satte upp sitt blonda hår i en tofs, innan hon tryckte på knappen som öppnade dörren. Hon log retsamt mot Clara som stod utanför med otålig uppsyn.

- Ja ja, ta det lugnt, såklart jag är klar. Jag är mest förvånad över att du är.

Liv var van vid att vara den som jagade på Clara, hon var tidernas största tidsoptimist. Liv hade känt henne sedan hon var liten, och det var alltid samma sak. De hade blivit vänner redan som sjuåringar när de börjat dansa balett. Men det var först i högstadiet, när de hamnade i samma klass, som de blev oskiljaktiga.