Ett sista andetag

Sista andetaget

Hon smäller igen dörren efter sig och kastar sig på sängen med händerna för ansiktet samtidigt som tårar sakta rinner ner för hennes kinder.
Äntligen kunde hon släppa lös alla känslor hon varit tvungen att dölja under dagen.
De känslor som sakta dödar alla andra känslor tills det inte finns något kvar, tills hon inte känner någonting.

Hon försöker skaka av sig dom och få dom onda tankarna försvinna men hon kan inte... De har tagit henne.
Hon funderar på hur hon hamnat här och hur allt kunde bli så fel, varför hon bytt ut alla sina vänner mot rakblad och hur hon helt slutat bry sig.
Sakta kavlar hon upp sina ärmar och beundrar sina ärr. Ärr som fyllt hela hennes armar och allt hon kan tänka är "vad ska jag göra nu? Vart ska jag ta vägen?"
Hennes armar och ben var redan fulla med fula ärr av rakblad och hennes mage full med brännsår och märken av både tändare och vetekuddar.

Ingenting kan hjälpa henne nu.
Hon tänker på hur skönt det skulle vara att bara slippa allt, att bara låta allt ta slut.
Hon tänker att om hon var tvungen att avsluta allt skulle det vara nu, hon har lidit nog nu. Ingen skulle ändå bry sig.
Hon tänkte ofta på hur hon skulle avsluta allt och hon visste precis vad hon skulle göra.
Hon torkar sina tårar och går ner för trappan och ut i garaget. Hon tar fram det gamla repet hon och hennes syster brukade använda som hopprep innan hennes syster dog. Efter hennes död lät de det bara ligga och ruttna i en låda...
Det är plågsamt för henne att se på det där repet, tanken på att hennes systers gamla favorit rep skulle ta hennes liv och återförena dom igen...
Hon fäller några tårar samtidigt som hon tar tag i repet och springer upp på hennes rum igen.
Hon låser dörren efter sig utifall att någon skulle komma hem.
Hon tar ner taklampan och knyter fast repets ena ende i kroken lampan brukade hänga på. Hon knyter en ögla i andra änden av repet, tillräckligt stort för att hennes huvud ska få plats. Hon tar fram den gamla pallen som alltid stått i hörnet på hennes rum och ställer den under kroken med repet.
Hon skriver ett kort avskedsbrev, inga förklaringar inget personligt... Hon tog bara avsked. "Förlåt... Men jag orkade inte mer." Stod det på lappen hon lämnat på sitt skrivbord.

Hon ställer sig på pallen och drar huvudet genom öglan och gör sig beredd för att ta sitt sista andetag.
Precis när hon tänker välta över pallen hör hon hur någon drar i dörrhandtaget och en röst ropa "Alice! Alice öppna" men hon svarar inte. Allt hon gör är att viska ett tyst hejdå och välta över pallen samtidigt som hon andas ut för sista gången. Hejdå var det sista hon någonsin skulle säga och ingen skulle någonsin förstå varför. Varför hon gjort som hon gjort men de har aldrig varit i samma situation och kommer förhoppningsvis aldrig vara det.

Dörren flyger upp, det är hennes mamma i dörröppningen. Hon skriker till och springer fram till sin dotter som hänger där i repet. Hon gråter och ryker tag i Alice. Men hon är borta. Hon hade förlorat henne också... och hon skulle aldrig få tillbaka henne.

Hej! Inte så bra jag vet... behöver bara få skriva lite. Lätta på tankarna :) inget av de jag skriver är personligt även fast jag gillar att ha med karaktärer som känner i princip de jag gör... vet inte vart jag vill komma med detta hahah.. hoppas ni gillar de iallafall... :)

// 03:a som tänker för mycket