Krama Mig Igen

50 år farsan! Grattis, det blir man inte varje dag. Strunta i presensformen av blir. Svenskläraren skulle säkert rätta mig och säga: pluskvamperfekt ska där vara. Jag skiter i vad det ska vara. Inget är ju som det borde vara.

Borde ha varit.

Du blev inte femtio. Inte på riktigt. Bara för mig. Mamma pratar inte, så fråga inte mig hur hon tänker. Hipp hurra säger jag ändå.

Tro dock inte att jag är glad. Inte längre. Du kunde få mig att bubbla av liv. Humor, det har du.

Hade du.

Du sa att jag var din skatt. Det var den skinande insidan som världen förtjänade att se, så sa du. Och lyste, det gjorde jag. Tills locket sattes på. För tungt att öppna. Orken finns hos dig.

Fanns hos dig.

Jag skriver detta för jag pallar inte längre. Är trött på mammas tårar. Är trött på tankarna som gör nätterna sömnlösa. Livet har stannat. Jag ror utan åror. Seglar förutan vind. Kan fortfarande inte skiljas från dig.

Vill säga tack, men vet inte hur.
Vill säga farväl, men inte nu.
Vill säga så mycket, men vet att du inte kommer höra. Jag älskar dig.

Och älskade.

Sitter ofta hos dig. Väntar på ett tecken. Imorse funderade jag på att baka en tårta. Gav upp tanken när jag förstod hur dum den var. Mamma gillar inte grädde. Jag gillar inte marsipan. Du tyckte om båda.

Varför skrev jag tyckte, och inte tycker?

Vill ha dig tillbaka. En kan inte få allt man vill ha, sa du. Då blev jag sur. Idag är jag tom. Ett hål har gröpts i mitt hjärta. Ett hål som inte kan sys igen med nål och tråd. Så som läkarna gjorde när jag föddes. Det hålet lagade dem. Du gav blod för att jag skulle få leva. För att mitt hjärta skulle få slå. Jag hade gjort detsamma för dig om jag kunnat. Om jag fått vara där, om du inte varit borta innan vi kom till sjukhuset.

Pappa du var, förlåt... du är min hjälte. Tack vare dig slår mitt hjärta idag. Det borde allas hjärtan få göra. Ditt också.

Det gick att säga tack. Tack pappa.

Farväl. Inte än, snälla inte än. Mina vänner accepterar, men kan inte förstå när jag säger godnatt. Hejdå går inte. Hejdå kan betyda för evigt. Det vet jag nu, och vill aldrig veta igen. Minnet sviker inte. Bra tycker psykologen.

Åt helvete med psykologen.

Missförstå mig rätt. Våra dagar tillsammans, du och jag, önskar jag var sparade på film, varenda en. Det är den dagen som inte hör hemma. Som borde raderas, preskriberas, förstöras och aldrig kunna återupprättas. Riv ut dagen ur historien. Det var säkert inget viktig som hände då i alla fall. Inte viktigare än din närvaro. Saknar den.

Men det visste du redan.

Du var inte religiös. Jag ville tro, du sa att det inte fanns någon mening med det. Vi föds och vi dör, och däremellan tänker vi för mycket. Då skrattade jag. Du fick mig jämt att skratta. Och du sjöng:

Dansa min docka
Medan du är unger
När du blir gammal
Så blir du för tunger.

Allt jag ville var att göra dig stolt. Därför slutade jag aldrig dansa. Än idag, dansar jag för att det får mig att känna. Annars är jag stel. Den som känner, den finns. Känner du när jag dansar för dig?

Alltid dotra min, sa du. Du berör mig med varje steg, sa du. Jag jobbade hårdare, visste att jag kunde bättre. Ville att du skulle se. Ibland snubblade jag. Då lyfte du enkelt upp mig, och vi skrattade.

Väntar du på mig när jag kommer? Jag vill tro att vi kan få skratta tillsammans igen. Vill tro. Tro att gud har kontroll över läget. Att där finns en anledning. Å gode gud måtte det finnas ett själ till detta.

Det går inte att ta farväl.

Därför säger jag godnatt, pappa. Imorgon ska jag tillbaka till skolan. De kommer säkert fråga hur jag mår. Eller så struntar de i det. Jag vill inte något av det. Vill inte ha deras frågor. Inte deras blickar. Inte deras tystnad. Jag vill bara ha dig.

Kom tillbaka pappa. Kom hem.

Med all kärlek,
Dotra din