Bara ord på papper

Kära Hans

Mina ögon tåras vid tanken på att jag inte kan vara hos dig, varför gör gud detta mot oss.

Så börjar brevet i jag håller i min hand. Det är gammalt, gulblekt och nött. Vissa ord går inte att läsa eftersom pappret fläkats eller rivits under åren. Handstilen är prydlig, en lutande skrivstil, där man ser ansträningingen bakom varje bokstav.

Vi har inte gjort något fel. I 17 år har jag lydit alla min faders regler, ändå vill han inte tillåta mig denna ända önskan.

Det mörka träet under mig är hårt, det är inte gjord för bekvämlighet. Men hundratals rumpor har gjort det lent. Det är meningen att man ska sitta här, men inte att man ska vilja göra det. Jag drar handen över det svarta tyget i mina byxor. Det är strävt mot handflatan. Byxorna är stela, nya, oanvända. Jag knyter näven över mitt knä och trycker in naglarna i handflatan samtidigt som jag drar in djupt genom näsa. Blinkar hastigt några gånger.

Här står tiden stilla, varenda sekund utan dig är en livstid. Min mor förstår, hon vet hur jag känner, men hon skulle aldrig gå emot min far.

Jag hör mannen som står där borta, längs fram, prata. Alla andra lyssnar, men jag struntar i det. Istället fokuserar jag på brevet vi hittade i deras hus. Det fanns i en bortglömd låda på vinden. Inknöd bland massa annat bråte från många år av dåligt rensande. Vi hade städat i dagar när vi började med vinden och mina föräldrar hade redan lovat att vi kunde ta allt vi ville ha. De var trötta på att sortera. Så ingen annan har sett brevet.

Det ända som får klockan att fortsätta slå är drömen om dig, om oss. Jag kan se ditt leende framför mig. Jag kan föreställa mig dina skrattande ögon. I mina tankar är vi tillsammas. Det spelar ingen roll var vi är, bara det är du och jag.

En efter en reser sig alla de andra och går bort dit, längs fram. Vissa säger några ord, andra har med en blomma, vissa är bara tysta. När det är min tur kramar jag brevet hårt i handen. Mina steg ekar upp mot det höga taket. Min slips är för hård i halsen. Jag är är sist fram, alla andra har redan varit här och är nu påväg mot den stora porten. Utan för väntar den friska luften och soljustet, men jag står kvar. När jag nästan är ensam kvar läsar jag de sista raderna av bravet.

Verkligheten är hård och gör ont. Jag vill vara med dig, jag vill lämna allt och lova varandra evig kärlek. Men Hans, jag är rädd. Jag är rädd för att gå emot min far. Jag är rädd för att gå emot min familj. Jag är rädd för vad mina vänninor ska tycka om mig. Men mest av allt är jag rädd för ett liv utan dig. Jag vet inte vad jag ska göra.

din för alltid, Ingrid

Så slutar bervet. Det finns inget svar. Kanke sickade han inget svar, kanske gick brevet aldrig iväg. Det går inte längre att fråga dem vad som hände, det är för sent.

Jag viker ihop brevet och lägger ner det i fickan, medan jag går mellan bänkarna för att komma ut. De andra har redan hunnit en bit bort längs grusgången, alla klädda i svart. Jag skyndar på stegen för att komma ikapp samtidigt som jag tar upp mobilen. Jag håller tummen över startknappen och öppnar sms applikationen. Jag behöver inte trycka på namnet, smset sys redan på skärmen. Det är samma sms jag redan läst hundra gånger. Idag 02:19 står det men ljus grå test över. Jag läser det en gång till.

                                           hej, jag måste bara skriva det här,                                                                                            l                                         du måste få veta, jag håller på att                                                                                         l                                         gå sönder, så här är det, jag har                                                                                                l                                         känslor för dig, jag vet att du känner                                                                                            l                                        samma sak så bara erkänn det, har                                                                                              l                                        jag fel så blir jag tvungen att fly                                                                                                       l                                        landet, bara så du vet

Det är avslutat med ett rött hjärta. Det lilla ja:et är redan skrivit, bara två bokstäver och så samma röda hjärta. Det ända som behövs göras är att trycka på skicka och det är oåterkalligt, men jag gör det inte. Jag trycker ner mobilen i fickan igen, och går den sista biter fram till de andra.

Vi står tilla nu, i en halvcirkel. Brevid mig står pappa på ena sidan, hans läppar är spända och hans ansikte är hårt. Han håller mamma i handen och hon hukar lite, som om något trycker ner henne mot marken. På min andra sida står min lilla syster. Tysta tårar rinner ner för hennes kinder och hon tittar stelt framför sig. Jag lägger armen om henne. Hon är oftast rätt jobbit och jag vet precis vad jag ska säga för att göra henne vansinig, men idag är inte en sådan dag. Hon lutar huvudet mot min axel och snyfftar till. Jag tittar upp och möter hans blick.

Han står på andra sidan det mörka hålet i samma svarta kläder. När jag möter hans blicka tittar han hastigt undan och rodnar lite. Jag viker också undan med ögonen och tittar istället neråt. Ner i hålet vid mina fötter. De andra har börjat hälla i små nävar jord i hålet. Jorden hamnar på det vackra trät där nere. Jag släpper min syster och tar ett steg framåt. Men bultande hjärta tar jag upp bravet och låter det segla ner i hålet. Mormor hade vågat, i sitt brev var hon rädd men i verkligheter hade hon vågat. 65 år som gifta, två månader isär, och nu var de tillsammas igen. Den spräkliga stenen till höger har namnet Hans ingraverat. Om hon vågade, så vågar jag. Jag sneglar sanabt bort mot pappa. Jag tar upp mobilen och håller fingret över skicka symbålen, men ångrar mig. Istället går jag runt hålet med bestämda steg, ignorerar de andras blickar. Jag går rakt fram till honom och så bara gör jag det.