"Phoebe?", jag jämrar mig trött och öppnar sakta ögonen. Jag får direkt syn på mamma.
"Vad?", frågar jag lätt irriterat.
"Du har besök, är det lugnt?", irritationen försvinner och jag känner hur en rynka bildas i min panna, som alltid när jag blir förvirrad.
"Ah okej visst", svarar och mamma försvinner ut från mitt rum. Jag sätter mig upp i min säng och tar fram min mobil för att kolla hur mycket klockan är.
Jag märker att den bara är 10:07. Eller bara och bara, det är tidigt för mig. Jag märker även att jag fått en del sms från Noel som jag snabbt bläddrar igenom. Han ber om ursäkt för det han la ut på sin instagram inatt... igen. Det är så konstigt. Jag tänkte att jag kunde svara nåt casual först men sen när han skrev 'Due speciell' insåg jag att det kanske inte var det bästa val jag gjort.
Det knarrar till i golvet och jag kollar upp mot dörröppningen. Jag blir ännu mer förvirrad när jag ser vem det är.
"Vad gör du här?", jag lägger undan mobilen och sätter mig som en skräddare. Han stänger dörren innan han går fram till min säng och sätter sig mittemot mig, nära dock.
"Har du sett mina sms?", jag nickar långsamt mot Noel som yttrat frågan. Jag trodde han skulle säga något mer, men det gör han inte. Så istället tar jag till orda.
"Det är lugnt, det du la ut. Det gör inget", jag ler lite mot honom men han kollar bara på mig.
"Nej alltså Phoebe du fattar inte", säger han och suckar lite för sig själv.
"Fattar inte vadå?", frågar jag och höjer lite på ögonbrynen. Han verkar tveka lite. "Noel?".
"Alltså, jag tycker typ om dig och jag vet inte hur du känner om... well oss", han kliar sig lite i nacken.
"Tycker om mig på typ, mer än vänskapsnivå?", frågar jag. Han biter sig lite i underläppen och nickar "Aha", säger jag bara dumt. Vilket gör att han skrattar lite.
"Det är lugnt om du inte känner samma sak, bara säg det i så fall", jag möter hans blåa ögon. Hans röst låter självsäker men hans ögon visar raka motsatsen.
"Jag vet inte hur jag... känner. Jag vill ta det lugnt du vet, och lära känna dig bättre", jag lägger huvudet lite på sne "Är det lugnt för dig?". Jag känner mig själv lite osäker nu, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har liksom aldrig haft känslor för någon, jag vet inte hur det här funkar. Dessutom har jag typ precis vaknat.
Han skrattar dock lite igen, och kollar ner några sekunder innan han möter mina ögon igen.
"Det är lugnt", svarar han och jag ler lite mot honom. "Och förlåt för det jag la ut, någon borde ta min mobil när jag är full", jag skrattar åt honom innan jag reser mig upp från sängen.
"Ska vi göra något?", jag kollar fundersamt på honom. Jag känner att hans ögon snabbt sveper över min kropp, och i nästa sekund inser jag att jag i detta nuet står framför honom med ett grått linne och ett par trosor på mig.
"Visst", svarar han sen på min fråga och jag himlar med ögonen när jag flinar svagt mot mig.
Han är rätt fin ändå. Eller att säga "rätt fin" är en underdrift. Men han är speciell på något vänster.
