Tystnad

Kapitel ett.

Taxin rullade in framför det gamla huset. Jag var så trött att jag fick påminna mig själv om att hålla ögonen öppna. Min resa till det nya huset hade varit lång. Jag hade varit på resande fot hela dagen och ville bara lägga mig ned vart som helst och sova, men jag behövde vänta ett tag till.

Klockan sex på morgonen hade väckarklockan väckt mig. Jag hade tagit mig upp förvånansvärt snabbt, och inte känt mig sömnig alls när jag klädde på mig i rummet som gapade tomt. Det berodde antagligen på att jag endast sov ett par timmar.

 Fyrtio minuter senare satt jag i bilen tillsammans med pappa och lämnade mitt enorma barndoms hus för allra sista gången. Samma tomma känsla jag känt hela veckan låg fortfarande i mig, men det berodde inte på att jag var tvungen att flytta till en annan stad utan min pappa. Jag hade ändå inget som höll mig kvar i min hemstad.

Majoriteten av minnena från min barndom är hemska och vänner är inget jag hunnit införskaffat, trotts mina sjutton år på jorden. Jag har aldrig varit en intressant person och det finns väl ingen person på jorden som är intresserad av en ointressant själ? När jag gick på dagis satt jag ensam i ett hörn i pysselrummet och lade pärlplattor, när resten av barnen var ute och lekte. Och när jag sedan började i skolan höll jag mig för mig själv och sade inte mer än "hej" och "hejdå" om dagarna.

Självklart försökte människor att prata med mig, men de tappade snabbt intresset när de insåg att de nästan pratade med sig själva. Jag förstår de. Hur kul är det att vara vän med någon som inte säger mer än ett par ord per dag? Tystnaden och ensamheten alltid talat till mig på något sätt. Man lär sig en hel del av att observera människor hela dagarna. Mina gamla klasskompisar skulle bli förvånade om de fick reda på hur mycket jag faktiskt vet om dem.

Det tomma intet i min kropp hade min lilla, älskade hund skapat. Och pappa till viss del. Jag hade tvingats sälja henne eftersom att det inte är tillåtet att ha djur i mitt nya hem. Bella var en vit pudel. Eller tja, borde kanske säga att hon är en vit pudel.  För hon är väl fortfarande det, trotts att hon inte är min vita pudel, men jag kommer hela tiden på mig själv att tänka att hon inte finns längre. På ett sätt är det kanske lättare så. Hon var min bästa och ända vän. Sanningen är nog att jag pratade mer med henne än vad jag pratar med min pappa, men nu får jag nog aldrig mer se henne.

När pappa släppte av mig vid flygplatsen kunde jag inte låta bli att skratta åt hur känslosam han var. Han betedde sig som om jag skulle ut i krig eller liknande. Han lovade att höra av sig så ofta han kunde eftersom att hans jobb skulle ta mycket tid i början, och jag lovade att skaffa ett par vänner och att ta hand om mig. Mitt första löfte skulle kanske vara ganska svårt att hålla, men med tanken på att jag ska bo med sju andra ungdomar fanns det ändå en gnutta hopp inom mig.

Nästan arton timmar senare efter resa med både bil, flygplan och taxi stannade taxin framför huset. Genom de tonade rutorna såg jag det gamla, enorma huset. Det såg ganska kusligt ut eftersom att solen hade gått ned. Klockan började trotts allt börja närma sig midnatt. Jag kunde inte annat än att hålla tummarna att folk fortfarande var vakna. Vad skulle jag göra annars liksom?

Med en låg suck satte jag ned fötterna på marken och ställde mig upp utanför bilen. Mannen som körde taxin var redan vid bagageluckan för att få ut mina väskor. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte var rädd. Ett helt nytt ställe. En helt ny start. Min blick reste sig mot himlen och skannade stjärnorna som sträckte sig över den mörka skyn. Jag noterade också att det var fullmåne. Det förklara varför jag kunde se vart i gruset jag satte fötterna när jag gick mot den korta mannen som nu lyft ut mina väskor ur bilen. Jag tackade och räckte honom sedan pengarna.

"Ta hand om dig", sade främlingen innan han log mot mig och gick tillbaka till förarsidan av bilen. Ett grusmoln gjorde spår efter bilen när den försvann längre och längre bort. Jag stod stumt och såg på när bilen svängde och jag längre inte kunde se den. Nu stod jag helt på egna ben och jag var tvungen att tro på mig själv. Jag såg på huset och svalde ned rädslan, försökte trycka den så långt ned i kroppen så att jag skulle kunna glömma den.