Tystnad

Kapitel två.

En mörk skog. Jag sprang igenom den mörka skogen. Grenarna piskade mig våldsamt i ansiktet. Skogen doftade regn, och barr. Skulle det inte vara för mörkret och odjuren som jagade mig skulle jag njuta av lukten som fyllde mitt luktsinne. Mina ben bar mig så fort att det känns som om jag skulle kunna lätta från marken och flyga iväg. Lungorna brann och andningen var så brutal att det gjorde ont i bröstkorgen. Gallsmaken i munnen blandade sig med blodsmaken. Det är som att vara blind och gå runt i ditt eget hem. Du vet precis vart du går eller springer, men du kan inte se något alls. Du vet precis vad som finns runt omkring dig, men samtidigt kan du inte vara helt säker, så du bli osäker. Plötsligt satte något stopp för min vänstra fot. Mina fötter tappade greppet från marken och balanspunkten svek. För ett par sekunder glömde jag bort hur man andas. Precis innan jag slängde fram händerna framför mig i hopp om att kunna ta emot mig slogs ögonen upp och jag är inte blind längre.

En dröm. Det var bara en dröm. Samma mardröm jag alltid drömmer. Ögonlocken fladdrade av det plötsliga ljuset. Jag försökte minnas vart jag befann mig. Detta var inte mitt rum. Detta var inte min säng. Sedan insåg jag att det var precis det de var. Det var min säng och mitt rum. Nu. Jag kom ihåg hur jag bytte om till pyjamas och sedan kröp ned i sängen. Tydligen somnade jag, för det är det sista jag minns. Ljuset som strömmade in från fönsterna fyllde rummet med ett varmt ljus, härligt att vakna upp till. Jag satte mig sakta upp i sängen. Det var då jag upptäckte att jag inte var ensam i rummet. En blondfigur stod på andra sidan av rummet med en kudde i sin hand. Hennes tunna ansikte var riktat mot mitt håll samtidigt som hon frånvarande puffade till kudden mellan två händer. När jag mötte hennes blick ändras de rosa läpparna till ett leende. Det var hon jag såg igår, innan jag somnade. Hon som blödde. Automatiskt vandrade min blick till hennes underarm,  mycket riktigt var underarmen inlindat i bandage.

"God morgon", sa hon och slängde sedan ned kudden på den bäddade sängen framför henne. Hon var vacker. Det långa, blonda håret låg prydligt över axlarna. Den lilla näsan och smala ögon passade in i resten av hennes smala ansikte. Jag gnuggade mig i ögonen innan jag fäste blicken på henne igen.
"God morgon", mumlade jag och slängde benen över kanten på sängen.
"Rose heter jag", presenterade hon sig. Hon satte sig ned på snurrstolen framför bordet med smink och parfymflaskor, hon snurrade rastlöst runt på stolen.
"Sophie", svarade jag innan jag satte ned fötterna på det kalla trägolvet och ställde mig upp. Rose började skratta när snurrstolen började snurra allt snabbare. Bara synen gjorde mig illamående.
"Jag vet vem du är", såklart hon gjorde. "Thomas berättade att du kom inatt", förklarade hon som om jag inte förstod det. "Vi ses där nere. Frukosten är nog framdukad", och med det ställde hon sig upp från stolen utan att verka yr alls, innan hon lämnade rummet.

Mina trötta ögon drogs till klockradion som stod på min rumskamrats nattduksbord. Tjugo i åtta. Med en suck satte jag mig på knä framför resväskan och öppnade den sedan. Ljudet från dragkedjorna fick håret på armarna att resa sig. I resväskan låg alla mina kläder prydligt vikta.  Ett par ljusblåa jeans och en svart t-shirt med hög hals, bekvämt och tryggt. Jag ställde mig framför en helfigurs spegel som hängde på garderobsdörren och drog hårborsten igenom de orangebruna lockarna. Innan jag lämnade rummet stängde jag väskan. Jag påminde mig själv att inte glömma packa upp senare.

 Det fanns ett oroligt åskmoln i magen på mig. Åskmolnet blev värre när jag kom närmre trappan och kunde höra alla röster från undervåningen. Jag började må illa och ville mer än gärna vända i trappan och gå tillbaka, ,lägga mig under täcket och stanna där för evigt. Eller varför inte ringa pappa och gråta som en riktig bebis. Men nej, jag skakade på huvudet åt mig själv, jag hade inget val. Jag var tvungen att träffa dessa människor förr eller senare. Trotts att jag skulle föreslå senare som det bättre alternativet tog jag det sista klivet ned för trappan. Det stora golvuret stod på samma ställe som när jag anlände för ett par timmar sedan. Uret tickade otåligt. Det var som om hon väntade på att jag skulle gå, men det tog emot, jag var inte van att träffa massa människor. Oftast satt jag någonstans med näsan nere i en bok, eller umgicks med min pappa, den enda som jag faktiskt konverserade med dagligen.