Numret

Ditt nummer

De starka lamporna bländade mig. Gröna, röda, lila, gröna, röda, lila... om och om igen i perfekt symmetri. Samma låt. Det var ingen text, bara ett ständigt dunkande. Det är möjligt att det var mitt egna huvud som dunkade. Kunde inte någon sänka? Jag såg på den perfekta röran omkring mig. Kroppsdelar försökte röra sig i takt med den mullrande musiken. Min vän Erika var där inne någonstans. Jag försökte verka upptagen och ta en klunk ur min drink. Alkoholen fick mig att rynka lite på näsan. Jag ville inte gå dit, inte så snart efter... Nej, jag får inte tänka på det. Jag blundade och drack lite till. Ha kul, sa Erika. Glöm bort honom, fortsatte hon. Hur kan man bara glömma bort någon man brukade älska? Någon som man delade varje sekund med? Samma lägenhet, samma mat, samma säng. Det gick inte att glömma på en tråkig hemmafest med människor man inte kände. Inte när ens hjärta fortfarande läkte. En perfekt röra var det verkligen...

Blått. Jag såg genom massan av människor likt Moses som delade röda havet. Du hade en blå skjorta. En enkel blå skjorta som var i kontrast med de lättklädda tjejerna och de mörka tråkiga killarna. Du pratade med dina kompisar och skrattade. Jag vet inte varför du fångade min blick. Kanske var det för att blått är min favoritfärg. Kanske behövde mina ögon något att vila på. Det var nästan att jag kunde höra ditt skratt genom den höga musiken. Nästan att jag kan höra det nu. Ljusshowen verkade stanna upp. Grönt... rött... lila... grönt... rött... lila... Du vred på huvudet. Leendet försvann när vi mötte blickar. Lika blå ögon som skjortan. Jag kunde inte titta bort. Du tittade ner och jag fortsatte stirra. Vad hände med musiken? Var det någon som äntligen sänkte? Du såg upp igen och gick mot mig. På bara ett steg hade du plötsligt hamnat framför mig med ett leende. Du tog min hand och jag kunde äntligen titta ner. Musiken höjdes igen. I min hand låg en servett med knappt läsbara siffror. Jag såg upp igen. "Vad är detta?", ropade jag för att överrösta musiken. Du lutade dig fram till mitt öra. "Kärlek vid första ögonkastet existerar.", sa du och släppte min hand. Innan jag kunde fråga vad du menade eller vad du hette åt den perfekta röran upp dig. Jag såg mig omkring. Ingen blå tröja. Du var borta.

Jag hjälpte Erika in i lägenheten. Hon snubblade fram men jag lyckade få av henne skorna och lägga henne i sängen. Hon somnade direkt och jag stängde försiktigt dörren till hennes rum. Jag ställde mig i badrummet och tvättade bort mitt smink. Maskaran rann och ögonen blev svarta. Jag la båda händerna om vasken och såg på mig själv. Jag blev påmind om sveket igen och det brände i mina ögon. Jag försökte snabbt tvätta bort resten av sminket och undvek att se mig själv i spegeln igen. Så många tomma dörrar jag gått genom. Varje gång hoppades jag att dörren skulle leda någonstans. Kanske denna gången hade jag hittat rätt nyckel. Men jag hade fel. Det enda som fanns på andra sidan var svek och brustna hjärtan. Varje gång fick jag samla ihop de trasiga delarna och limma ihop dem så gått jag kunde. Men man kan aldrig göra det perfekt igen. Sprickorna syns fortfarande hur mycket man än försöker dölja dem.

Jag tog av mig mina byxor och något vitt trillade ut. Servetten. Ditt nummer, inget namn. Jag tog upp den och såg på siffrorna. Kärlek vid första ögonkastet sa du. För en sekund väckte du mitt hopp. Men sedan mindes jag mitt brustna hjärta. Jag lovade mig själv att jag inte skulle släppa in någon igen. Tårarna brände igen i ögonen och jag knöt handen. Jag trodde att jag visste allt om kärlek. Jag trodde att kärlek vid första ögonkastet inte existerade. Jag slängde bort servetten och la mig i sängen. Men det var som att du tittade på mig. Jag tittade på din servett som låg tvärs över rummet. Jag sa till mig själv, om jag ser dig i mina drömmar i natt så kanske du hade rätt och då ringer jag dig imorgon.

Jag såg dig den natten. Jag stod ensam på en strand och havsvinden svepte förbi. Mitt hår dansade på mina axlar och jag kunde känna doften av salt och tång. Jag såg på solen som reflekterades i vattnet. Himlen var blå som... Jag vred på huvudet. Sedan stod du där igen. Med din blå skjorta och skinande leende som skulle göra självaste solen avundsjuk. Du tog mina händer och mötte min blick. Med ett leende sa du: "Jag har väntat på dig." Jag log tillbaka och sa: "Jag också."

Jag vaknade och tog servetten. Med darrande händer slog jag in numret på mobilen. Jag var så nervös. Vad skulle jag säga? När skulle vi träffas? Skulle du minnas mig? Första tonen gick fram och sedan tystnad. En mekanisk röst började prata och jag blev helt slapp i armen. Luften gick ur mig. Jag såg ner på servetten. I all stress måste numret blivit fel. Kanske såg du inte vad du skrev. Kanske råkade jag kleta ut bläcken. Kanske stötte en av dina kompisar till dig och pennan slant. Jag mindes dina blå ögon och tappade mobilen. Tårar droppade ner på servetten.

Tänk om vi hade mötts i en annan dimension. Då hade du kunnat berätta alla saker du missat. Då hade jag gett dig mitt nummer och du hade frågat: "Vad är detta?" Jag hade flinat och gett dig en kyss. "Jag antar att kärlek vid första ögonkastet existerar."