Magins två ansikten

Någonstans

Det var mörkt. Tyst och stilla. Luften var unken och dammet täckte alla ytor med en gråvit beläggning. Inga fötter hade beträtt golvet på lång tid. Ingen hade andats in den torra luften. Inga händer hade rört runt bland dammet och inga ögon hade läst från pergamenten. Biblioteket var öde och stilla, precis som det varit de senaste århundradena.

Ett ljus lyste upp rummet. Ett rödgult sken kämpade sig fram genom torkad hud och studsade mot hyllor, pergament, papyrusrullar och rengnagda skelett. Det färgade dammet rött. Det fördrev mörkret i de djupa ögonhålorna hos skallarna som vilade på hyllorna. Det glänste i trollformlernas läderomslag, som om de doppats i blod.

Det hade vaknat. Om man nu kan säga att det var ett uppvaknande eftersom det saknade ett eget medvetande. Snarare var det en samling minnen som långsamt blev aktiva.

Det hade ett mål. Det hade också kraft att nå dit. En kraft som inte hade beträtt jorden på hundratals år. En magi som var utan gräns. Styrt av ett sinne utan samvete eller ånger.

Ljuset delade på sig och ett blev tre. De började rotera. Rotationen blev starkare och starkare samtidigt som skenet ökade i intensitet under den torra pergamentliknande huden. En hudflik som skurits bort från en mans bröst för så länge sedan och som nu mumifierats. På fliken skymtade två hoptorkade bröstvårtor och en navel. Huden satt fast med gyllene kedjor i bultar, fästa i en meterhög svart stenpiedestal.

Så att den inte kunde fly.

Rotationen var nu så snabb att tre lysande röda glober bildades under huden. Sfärerna sprakade av energi och blixtar av ren energi bildades och laddades ur. Damm började virvla upp från golvet, roterade och bildade en spiral som sögs in under huden, in i kloten. Spiralen växte och blev kraftigare tills den förgasades med en smäll.

Profetians tid hade kommit.

*

Han satte sig upp och tog sig för bröstet. Smärtan var vass och skärande, helt annorlunda än den dunkande molande värk han hade vant sig vid. Han bet ihop tänderna för att inte skrika rakt ut.

Hon rörde sig bredvid honom. Han stelnade till för att inte väcka henne, hon behövde all sömn hon kunde få. Efter några ögonblick snörvlade hon till och andetagen blev djupa igen.

Han såg på sin hand. Den var täckt av ett tunt lager färskt blod. Han kände på bröstet igen. Sjaelen var blöt av blod som sipprade fram genom tyget. Detta var nytt. Att såret inte läkte visste han om, men att det blödde från såret hade aldrig skett tidigare.

Något hade hänt.

Han reste sig försiktigt upp och gick ut i trädgården. Asïtu, deras svarta katt, strykte sig mot hans ben och jamade. Alla katterna hette Asïtu efter deras första katt; En katt som sparade alla sina döda råttor i gräset bakom huset. Det dröjde inte länge förrän en rejäl hög med råttskelett vilade där. Det som på det gamla språket kallades en Asïtu:

En hög av skallar.

Asïtu spärrade plötsligt upp öronen, fräste och försvann ut i buskarna. Han såg efter henne och försökte smyga men varje steg skickade smärtspikar genom kroppen. Han härdade ut. Nanna var högt uppe på himlen nu på natten och dess skinande klot spred ett gult ljus över kryddorna och växterna som frodigt ringlade sig runt sina ställningar.

Han stannade vid tvättstenen och lindade försiktigt upp sjaelen från bröstet. Den klibbade fast mot köttet men lossnade när han drog i den. Den kalla nattluften kylde behagligt ner skadan och lindrade smärtan något.

Han lade ner sjaelen i tvätthögen och kikade ner på sitt bröst. Det fasansfulla såret var välbekant och de vita revbenen skimrade i månljuset. Även det gula fettlagret på magen var upplyst och blänkte vitt. All hud från halsen ner till skrevet var bortskuret. Borta.

Men där såret tidigare varit torrt och fnasigt var det nu täckt av ett tunt lager blod som långsamt torkade i luften.

"Det är annorlunda."

Rösten kom bakifrån. Han log. Det var hon. Hon visste alltid.

"Det är sant", sa han. "Det blöder och värker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt."

"Mursu nasähu!"

Rösten var hennes. Ett blått magiskt klot omfamnade honom och kylde honom. Skenet lyste upp hans kropp och sprakade mot hud, blod, hår, fettlager och revben innan det sjönk in i kroppen. Som en del av honom. Smärtan försvann, men anades fortfarande, pulserande som genom en läkande filt.

Hon lade armen runt hans midja och kysste hans axel.

"Slutet har börjat", sa hon.