Magins två ansikten

Kapitel 1

"Nej!" sa Rhea bestämt och kontrollerade om vattnet kokade. "Aldrig i livet, du är ju bara femton år!" Hon hackade klart morötterna och lade i dem i grytan som nu bubblade hemtrevligt. Doften av lammkött, persilja, morötter och vitlök fick Daras mun att vätas.

"Jamen alla andra får!" försökte Dara. "Khar fick ju gå med bågskyttarna och Faruk är kavallerist."

Daras fosterfar Christoph späntade ved och fyllde metodiskt på vedtunnan med träflisor och grenar. "Du kan inte jämföra druvor och fikon", sa han. "Khar är tjugotvå. Båda hans föräldrar är döda så han har inget som håller honom kvar här."
Han matade in en kubbe i eldstaden. Brasan sprakade och värmen spred sig i köket."Faruks mamma dödades när Barzils soldater anföll Narams slott vid Dilbat. Hon var köksa där, eller hur Rhea? Faruk är dessutom nitton."

"Ja, men man får betalt", sa Dara. Han försökte peta upp en köttbit ur grytan men Rhea smällde honom på fingrarna. "Jag kan skicka hem hälften. Och vinner man ett slag får man dela på krigsbytet. Det har Khar sagt."

"... och förlorar man så är man död och då får man ingenting utom en grop i marken!"
Rhea tittade allvarligt på honom. "Du skulle göra mycket mer nytta som asu. Du har en fantastisk helartalang. Både Christoph och jag skulle vara väldigt glada om du fortsatte att hjälpa oss. Vem som helst kan bli soldat, men väldigt få klarar att hantera magi."

"Dessutom tror jag du är för ung för att ta värvning", sköt Christoph in. "Jag tror inte att de värvar barn som är under sjutton."

De dukade upp lunchen i skuggan längs väggen i innergården. Huset var gediget byggt med murar och tak av solstekt tegel som gav en behaglig svalka. Innergården hade en egen brunn samt en liten stenklädd grop de använde som skafferi.
Luften dallrade av värmen och till och med insekterna höll sig borta från solljuset. Grytan var fantastisk. Daras småsyskon kastade i sig maten och sprang sedan skrattande iväg. Dara tog påfyllning och skrapade ut det sista i sin tallrik med Rheas underbara mandelbröd.

Måltiden avbröts av ljud utanför: Klappranden från hovar. En åsnas läte. En kvinnas skrik:
"Hjälp oss, snälla!" Det lät som Shera, från gården som odlade vindruvor längre söderut vid floden.

Rhea torkade händerna mot sjaelen och sprang ut mot framsidan av huset. Christoph stack ned sin kniv i höljan och följde efter. Dara väntade tills de var ute och stack sedan ned brödbiten i grytan för att få upp mer kött.
"Ät inte upp grytan nu, Dara!" ropade Rhea från framsidan. Dara svepte upp några köttbitar och svalde dem så snabbt han kunde innan han sprang.
Det var inte Shera som behövde hjälp. Maru, hennes man låg livlös över donagerns rygg. Hans ögon var slutna och kroppen var slapp. Högerbenet och åsnans rygg var fläckad av ljust färskt blod.
"Han råkade hugga sig i benet", sa Shera. "Jag kan inte få stopp på blödningen."

Rhea tog kommandot: "Dara, hämta de torkade örterna och doppa de vita rena dukarna i kokande vatten! Christoph, du hjälper Shera med att bära in Maru i behandlingsrummet!"

Behandlingsrummet var möblerat med två bänkar och ett bord. I taket hängde kvistar med torkade örter. På ett bord stod det fyra krus med olika doftande salvor samt kokta rena linnetrasor i en skål. Utbredda på linneduk hade Rhea radat upp sina verktyg; vassa knivar, en trätång samt ett verktyg som hon använde för att dra isär sår. En grövre version användes för att sära på bröstkorgens ben medan en fintandad såg för amputationer fullbordade arsenalen.

Christoph och Shera bar in Maru och lade honom på en av bänkarna. Såret i låret var djupt med taggiga kanter och blodet sipprade fortfarande fram. Rhea tog ett läderskärp och drog åt ovanför såret. Därefter stack hon in en snidad regel med konstfärdiga handtag under skärpet och vred till så att blodet slutade rinna. Maru var medvetslös och andningen var ytlig och snabb.