Trädet på ängen

Flytten

Hej. Mitt namn är Livia. För två veckor sedan, hände en sak som förändrade mitt ganska härliga liv. Jag bodde i Italien, det var alltid varmt och mysigt. Men för två veckor sedan, fick jag beskedet att vi skulle flytta. Till Sverige. Vi var en fattig familj, hade inte pengar att bo kvar. Vi hade fått höra att hyran i Sverige var lite billigare än här i Italien. Så vi flyttade. Och nu sitter jag här, på en bänk i Sverige. I min gamla skola, hade jag inte varit särskilt populär, men inte heller ogillad. Kanske kunde det bli ännu lite bättre här i Sverige..? Men det betvivlade jag starkt.

Jag flyttade till ett landskap som heter Blekinge. Där fanns det mycket natur och sjöar. Jag hade alltid älskat naturen. I min gamla skola hade jag haft två, allra bästa vänner: Vera och Olivia. Jag saknade dem redan.

Det var den första dagen i skolan, jag var jättenervös. Vi bodde i en jätteliten stuga, som faktiskt var för liten för hela våran familj. Jag har nämligen fem syskon. Tre systrar och två bröder, sedan min mamma - och min pappa såklart. "Du blir sen till skolan Livia!" Skriker min arga, stressade mamma på italienska. "Jag ska gå nu!" Skriker jag tillbaka. Jag vet att det är fel att säga, men jag ogillar verkligen hela min familj. Mina oschyssta bröder, och minst lika oschyssta systrar. Min mamma är alltid sur, och pappa är alldeles för mesig, vågar inte säga vad han tycker, och är alltid tyst.
Jag har världens jobbigaste familj.

När jag kom fram till skolan jag skulle gå i kände jag hur nervös jag var. Den var så stor, byggnaden. Den var lite gulbrun, i tegel, och hade rött tak. "Hahaha titta på den nya tjejen!" Skriker plötsligt en tjej, med blont hår och blå ögon. Hon står i ett stort gäng med bara tjejer. Kom ihåg att vara cool, tänker jag. "Vad är det för fel på mig då?" Frågar jag och spänner ögonen i dem. Först ser tjejen förvånad ut, sedan kommer hon på sig och säger: "Ja, om du kollar på din lopp liknande väska - så ska du nog förstå vad jag menar." Jag tittar hatande på henne. Jag visste redan nu att jag inte gillade dessa flickor, som ni kanske märker.
Jag ville säga något argt och surt tillbaka, men gjorde det inte. Istället gick jag bort till ett annat hörn av skolgården. Där stod en ensam tjej. "Hej." Sa jag försiktigt. Flickan såg ut att vara från typ Indien. Hon hade märkt blankt hår och nästan svarta ögon. Jag log. Hon log tillbaka och sa: "hej.." Hon verkade vara väldigt blyg, precis som jag själv. Jag hade alltid varit sådan. Sedan gick hon plötsligt, röd i ansiktet. Jag stod ensam kvar och tittade på flickans gestalt.

Efter skolan visste jag vad det var jag hatade mest i hela världen: mobbare. Tjejerna hade sagt elaka saker hela dagen, och de trodde att jag bara skulle tolerera det?! Jag gick lite planlöst omkring i området där jag bodde. Jag ville inte hem. Jag ville inte prata med någon. Framför allt inte med någon i min jobbiga familj. Därför hade jag satt min mobil på flygplansläge, där alla samtal och sms som innehöll texten: 'Var är du?!' studsade bort. Jag gick ner mot en alldeles grön äng. Det såg mycket mysigt ut. Mitt på ängen stod ett ensamt träd. Gräset växte högt i vissa tuvor och en sjö glänste vackert bakom björken. Men så såg jag en sak, som jag inte sett innan: bredvid björken, fanns det en sten. Var det en gravsten? Det såg ut som det. Men varför skulle någon begrava någon här? Jag intalade mig själv att det var något helt annat, och att det inte alls var konstigt. Men jag visste att jag hade fel.
Jag satte mig mot trädet och slöt ögonen. Men så fort jag blundade, kom bilden av fyra tjejer med bitchiga ansiktsuttryck upp i mitt huvud. Jag försökte tänka på något annat, och misslyckades.
Innan jag gick hem den dagen, tog jag ett foto av den vackra platsen. På bilden syntes gravstenen, om det nu var det, också trädet och det andra. Jag log för mig själv, hit skulle jag återvända.

Varje dag efter skolan, gick jag till samma ställe. Till trädet. Jag älskade den platsen. Jag kom, när jag slutade klockan två - och kom hem klockan fem på eftermiddagen. För jag ville inte gå hem.

"Var har du varit ikväll då?!" Skrek min mamma när jag öppnade dörren klockan sex en kväll. "Jag träffade en kompis.." Ljög jag och slank förbi min mamma som stod med sleven i högsta hugg, och med sitt svarta trassliga hår i en knut på huvudet. "Vart ska du?!" Skrek hon efter mig. Jag låste dörren till mitt rum och satte mig vid skrivbordet. Jag tog upp min mobil och tittade på bilden som jag tagit idag. Först såg allt normalt ut, innan jag såg det: På platsen där stenen fanns, syntes bara halva. Den delen av den som låg i skugga, pågrund av trädet. Jag tittade frågande på bilden, och försökte räkna ut hur det hade blivit så. Mamma bultade på dörren. Jag svarade inte. Inte nu. Jag fortsatte att stirra på fotot. Jag kanske bara inte fick med hela stenen i bild. Så måste det vara..Eller?

Då var första delen klar. Hoppas ni gillar den! Ni lär höra av mig mkt.