Dag 6035

Ett svagt ljud hördes, antagligen från min väckarklocka, men det var svårt att avgöra. Den här morgonen kändes inte som igår. Igår var en bra dag, jag kände mig pigg och utvilad. Idag kunde jag knappt vakna. Min kropp var tung som bly och jag kände mig helt tom. Jag kände hur min kropp reste sig upp och gick fram till spegeln, men det kändes fortfarande som att jag inte var vaken för jag kunde knappt se något. Min kropp fortsatte att gå mot toaletten, borstade tänderna, håret och klädde på sig. Jag begrep tillslut att jag inte kunde kontrollera min kropp. Jag kunde inte styra över mina kroppsdelar. Jag rörde inte benen, jag lyfte inte upp den där omogna bananen ur fruktskålen. Jag öppnade inte munnen, jag tuggade inte heller. Jag gick inte ut ur dörren eller satte mig i bussen för att åka till skolan, det var inte jag. För varje stund kände jag mig trängd och blev mer förminskad. Kände mig instängd i svart hål i min egen kropp. Jag försökte att kämpa mig ur, men det gick inte. Det var omöjligt.

Jag kände hur min hand låste på mitt skåp. Tog fram matteboken och sen stängde skåpet och gick mot lektionen. Min kropp kände sig vilse och hittade knappt klassrummet men sedan följde efter några klasskompisar.

Jag kände mig helt borta och det svarta hålet blev djupare och djupare. Jag kom inte upp ur hålet. Föll bara längre ner för varje gång jag försökte ta mig upp. Det blixtrade i huvudet gång på gång men de blev även svagare. Det dunkade hårt inom mig. Hårdare. Inget kunde stoppa det.

Timme efter timme blev bara värre. Det stormade i min kropp. En storm som växte och jag som krympte. Till slut hade jag ingen koll på vad som hände längre. Vad gjorde min kropp? Kontrollen försvann helt och hållet. Allt blev svart. Svartare än svart. Mina tankar började försvinna. Jag började försvinna. Jag försvann.

Väckarklockan ringde, jag vaknade.