Psyko- Tills Döden Skiljer Oss Åt

Kapitel 1

Att bli förd med handbojor och ett antal pistoler riktade rakt mot hjärtat var inget nytt för Lena Acheson.
New York citys med fruktade psykopat förväntade sig inget annat.
Sjukhus personalens halvhjärtade försök att få henne att trivas på sjukhuset hade bara fått henne att hata dem mer än innan.
Hon skulle antagligen ha slagit ner alla vakter om det inte vore för handbojorna och att inte tala om fotbojorna hon hade på sig.
En gång hade det hänt att hon dödat en vakt. Hon hade slagit honom blodig och sen skjutit honom innan någon hunnit reagera. Hon kände fortfarande den ljuva känslan som hade strömmat igenom hennes näve och vidare till honom.
"Vart för ni mig nu? Jag hoppas ni är medvetna om att mitt rum ligger åt andra hållet. Eller ska ni för mig till tortyrkammaren igen?" Retades hon med vakterna.
De fanns såklart ingen tortyrkammaren men att retas med vakterna var kul. Trotts att de inte svarade. Aldrig.
De gick förbi en serie dörrar. Vid varje dörr stod två vakter och nyfikenheten väcktes i henne. Vad var det nu som de gömde bakom de här dörrarna.
"Vad gömmer ni där? Något jag skulle vilja ta? Eller någon jag skulle vilja döda? Eller bara spärra av mina möjliga flyktvägar?"
Inget svar.
Ytterligare två vakter slöt sig till gruppen. Som om de inte var tillräckligt många. Hon hade ändå inte tänkt fly idag.
Det här började bli intresant. Något var påväg att hända.
"Tycker ni inte ni är många nog nu? Eller ser ni mig så farlig? Jag kan försäkra er att jag har tänkt att fly idag. Eller döda nån av er." Fortsatte hon retsamt.
Hon ryckte till när vakten svarade.
"5 vakter har hamnat på sjukhus pågrund av dig. Och en i himlen. Vi tänker inte låta det hända igen. Förövrigt ser vi dig inte som ett hot. Om ni tror det."
Hon sprack upp i ett leende.
"Så du kan altså prata."
Inget svar.
Leendet slocknade. Tråkiga idioter. Hur hade hon stått ut med dem i 3 år?
De stannade framför en dörr med två vakter som öppnade dörren för dem.
Två av vakterna tog tag i henne som om de förväntade sig att hon skulle få något slags av utbrott.
Rummet var tillskilnad från de övriga delarna av sjukhuset vackert möblerar.
Golvet var av marmor och det stod en soffa längstbak i rummet. På fönsterbrädan stod stora vackra växter och på soffbordet stod en bucket liljor. Det spelades lugn musik från ett par högtalare i taket och helst av allt vill hon slå ner dem. Musiken var gräslig.
När hon såg vem som satt i soffan som stod mot väggen  kastade hon sig instinktivt fram mot honom och klöste i luften med fingrarna som om hon försökte riva ut hans ögon. Det var den mannen. Den mannen som fått henne satt här på sjukhuset.
"Kan ni lugna ner henne?" Frågade han med släpig röst.
En av vakterna höjde sin pistol och satte ett skott rakt i axeln på henne. Hon skrek till av smärta.
Var det verkligen nödvändigt att skjuta henne för att få tyst på henne. Om han så gärna vill få henne tyst så skulle det bara vara att fråga. Om hon nu skulle lyssna då.
"Jag lyssnar." Väste hon åt honom. Inte ens nu när de hade skjutit henne i axeln så släppte de taget om henne. De var verkligen rädda. Nollor.
"Bra. Jag har kommit med ett erbjudande till dig." Började han och gjorde en paus för att se om hon lyssna. Hon nickade kort.
"Det du ska göra är att överleva. Jag har framfört detta meddelandet till 23 andra mördare, tjuvar och psykopater. Ni kommer skickas in på en arena, den som överlever får komma ut. Och gå fri."
Hon nickade.
"Så vad ska du säga till sjukhuspersonalen och fängelsecheferna att 24 mördare, tjuvar och psykopater saknas?"
Han blinkade förvånat som om tanken inte slagit honom men kom snabbt på ett svar.
"Det har du inte med att göra. Och eftersom 23 av er kommer vara döda så kommer polisutredningarna läggas ner om något år. Och om vinnaren är smart så låter den sig inte fångas."
Hon log för sig själv.
"Vad heter du?" Frågade hon. Han himlade med ögonen.
"Det är inte viktigt."
"Vad heter du?" Upprepade hon.
"Mikael men..."
"Är det okej om jag kallar dig Mike? Mikael låter lite..."
"Håll käften!" Röt han. Så oförskämt. Hon skulle precis komma med en komentar när han forgsätte.
"Var tyst nu hela vägen tillbaka och gör inget dumt. Såvida du inte vill ha ett skott i andra axeln. Det kommer göra ont att få ur."
***
Mikael vandrade raskt genom korridorerna och fram till ett mötesrum. Alla de andra hade redan satt sig vid bordet och väntade men han brydde sig inte om han var sen.
Han slog sig ner på en stol.
"Vi behöver veta positonerna för fällorna sir." Mumlade någon en bit bort. Han nickade kort.
"Placera dom lite vart ni vill. Läs upp en lista på alla vattenfällor först."
"Hajar, jätte bläckfiskar som kan dra ner ett skepp till havetsbotten. Jätte hajar, vattenminor och som ni vet är båtarnas skråv gjorda av järn. Det fins starka magneter på havsbotten som kan dra ner en båt. Starka vattenströmmar, elektrisk dimma som slår ut båtarnas motorer, tjock vanlig dimma, vassa klippor och oväder sir."
Han räknade upp dem alla i huvudet och räknade ut att de inte hade glömt något.
"Land?"
"Bomber, skogsbränder och muttar." Han nickade.
"Bra."
***
Hon låg på sin säng och kollade upp på det rena vita taket. Inte en fläck, det var så rent att man behövde anstränga sig för att hitta något smutts.
Nu skulle hon snart ifrån det här helvettet. Bara det gav deltagarna tid att träna innan arenan.
Hon var verkligen inte i form, vakterna tillät henne inte att trän, (för att de var så rädda för henne) och hon viste inte hur 3 år av mindre träning hade påvärkat hennes stridstekniker.

Hej!
Min första bok här på wattpad och jag hoppas verkligen ni gillar den.🌺
Komentera gärna saker jag kan förbättra och andra saker m.m. 💫

Komenter även annat som frågor om karaktärerna/ boken/ storyn eller vad som helst som händer i era liv.💎😻

Hoppas ni gillar min nya story💢

//Seccura
😻😻😻