Psyko- Tills Döden Skiljer Oss Åt

Kapitel 4

Varför hon befann sig här visste hon inte.
Hon ville just nu bara ställa sig i toppen på ett högt torn. Och sedan hoppa. Mot hennes död.
Det var något hon tänkt på länge. Hoppa från ett torn och dö.
Vilken dröm.
Det stod någonstans mellan döda USAs president och bomba ryssland på hennes att göra lista. Men antagligen skulle hon göra det sist eftersom det skulle bli svårt att bomba ryssland när hon var död. Hon behövde nog tänka igenom det där.
Hon gäspade högt.
"Vad gör jag egentligen här Mike? Varför torterar du mig på detta sätt? Måste jag verkligen komma hit varje dag på... ja, hur lång tid jag nu skulle vara här. Jag har redan glömt vad du sa om det."
Hon morrade tyst och irriterat.
"En månad."
Hon suckade.
"Så länge? Men jag vill ju slåss. Jag vill ju döda!" Nästan skrek hon och gjorde en dramatisk rörelse. Hon gick något steg närmare honom.
"Du får nog hålla undan din blodtörst ett tag till. För här finns ingen att döda." Fräste Mike.
Hon gjorde en överdrivet ledsen min.
"Men..." längre hann hon inte innan hon blev avbruten.
"Damen, håll käften!"
Hon kunde inte låta bli att se lite förolämpad ut. Det var inget trevligt sätt att få tyst på någon.
"Eh..." hon blev avbruten igen innan hon hann komma med någon spydig kommentar.
"Jag vill inte träffa dig heller!" Frästa han. "Om det är det du tror!"
Något med hans tonfall fick honom att låta så barnslig. Som ett litet barn.
Hon behövde kunde knappt hålla sig för skratt.
Han fortsatte prata medans hon började tänka på någon spydig komentar.
"Jag måste tyvärr hålla koll på dig så att du inte dödar någon mer. Det är anledningen till att du måste komma hit. Om du bara skulle ha låtit den där pojken vara så..."
Nu var det hennes tur att avbryta honom.
"Jag dödade honom inte."
Han himlade med ögonen.
"Det var nära att du dödade honom. Och du skulle säkert ha dödat alla andra om inte mina vakter slagit ner dig. De håller koll på dig vet du."
Hennes ögon smalnade men hon höll inne den våg av ilska och irritation som så gärna ville döda mannen framför henne.
"Jag har faktiskt ett hjärta."
"Säkert. Under det sär hårda lagret metall döljer sig ett litet hjärta av sten på krigsrobboten." Retades han.
Hon fnyste högt. Vilken förolämpning.
"Du kallar mig väll knappast hit mig bara för att förklara hur hjärtlös jag var?"
"Del vis." Sa han och ryckte på axlarna. "Men även för att få din rapport om hur du tycker att du har skött dig."
Hon höjde på ena ögonbrynet. Rapport?
Skulle hon behöva lämna in en rapport?
Hon vet inte varför men på något sätt påminde det henne om polisen och millitären.
Några hon inte var allt för förtjusta i.
"Var det något viktigt eller kan jag gå?"
Hans ögon smalnade och hon suckade högt.
"Visst, chilla."
"Säg inte så till mig." Morrade han.
"Vadå. Chilla?"
Han verkade förstå att hon bara retades med honom och ingnorerade henne med en irriterad suck.
"Kom med rapporten."
"Jaja om det nu är så viktigt för dig. Jag har skött mig b-r-a." Hon stavade det sista ordet för honom så att han skulle förstå. "Får jag gå nu?"
Det sista la hon bara till för att retas. Och för att hon ville gå såklart.
"Och dessutom så skulle väll dina vakter rapporterat till dig om jag misskött mig? Inte sant?"
"Jo det skulle de." Svarade han.
"Men varför kallade du då hit mig? För att djävlas?"
Han ryckte på axlarna och där fick hon nog. Hon var trött på den här oförskämda typen. Vem trodde han att han var?
***
Hon hade tränat hela dagar på sträck utan att ta mer än 3,4 pauser. Hon sjönk ner i sin säng.
Det fanns något med Mike som hon inte gillade. Inte bara den irriterande och dryga personligheten utan även något annat. Hur tusan fick han tillåtelse till det här?
Något i hennes huvud skrek till henne att något här inte stämde?
Det skulle knappast bli så att 24 brottslingar bara glömdes bort. Någon skulle åtminstonde vilja träffa dom.
Och vad skulle han då säga?
Att den var död?
Eller att den hade fått tillåtelse att gå?
Vad känade militären på det här?
Om någon kom på dem skulle de hamna i ordentligt trubbel, så varför gjorde de då så här?
För nöjes skull?
Det var sjukt.
Vilken frisk person gick med på det?
Själv skulle hon självklart gå med på det men hon var ju inte frisk.
Hon var för trött för att fortsätta tänka och årkade inte längre med att vara vaken.
Hon behövde sova.
Luta sig tillbaka mot den mjuka kudden och sluta ögonen.
***
Hon stod blixt stilla i mörkret. Hon kunde svurit på att hon sätt något röra sig borta vid husets trappa.
Huset var stort och något hade helt klart rört sig på en trappa som antagligen ledde ner till en källare eller något i den stilen.
Något rörde sig igen. Men inte vid trappan utan en bit bort åt andra hållet vid husknuten.
Hjärtat slog dubbla slag och hon fick åter igen tillbaka känslan att vara den som var offret.
"Vem..." stammade hon men resten kom bara ut som en hes viskning.
"De är bakom dig." Sa någon och hon ryckte till. Borta vid trappan kom en liten figur gående, den var smal och spinkig och hennes instinkter sa åt henne att springa.
Lägga benen på ryggen och fly.
Men hennes ben lydde inte hennes hjärna.
"Ska vi inte ta dem?"
Hon rös till.
Vem fanns där i skuggan?
***
Hon vaknade med ett ryck. Hon svettades och att döma på vakterna som fumlade med nycklarna utanför dörren så hade hon skrikit.
Dörren slogs upp och hon mumlade trött åt dem att dra åt helvette så att hon kunde sova.
Efter att de stängt dörren tassade hon tyst över golvet och fram till hennes hylla.
Hon hade memorerat vakternas ansikten och vaktpass som gamal vana för att hitta en lucka i deras planering och försöka fly.
Även fasst det inte behövdes då hon faktiskt hade upptäckt att sjukhuset faktiskt inte var så illa. Och att hon snart skulle bli fri.
Då skulle hon hämnas på värden och bygga upp den värd hon så länge velat leva på.
Hon var verkligen sjuk. Och hon älskade det.
Hon var så galen att det inte fanns några gränser, vad hon än gjorde så brydde hon sig inte.

Hej!
Hoppas ni gillade det här kapitlet💫💕
//Seccura