Där sinnen möts

Kapitel 4

Freya

De solblekta lockarna fladdrar vilt i vinden, Den gamla gångbrons brädor är murkna och knarriga under hennes fötter. Porlandet av det kristallklara vattnet ringer som små bjällror i hennes öron, solens varma sommarstrålar studsar mot dess turkosa yta och skapar vita gnistrande ytor i den porlande bäcken. Vattendropparna hoppar som kristallkulor mellan det olika stenarna och bidrar till den förtrollande effekten av de små vattenfallen som skapats där höjdskillnaden är som störst. De vita skummet lägger sig i kolumner längs de lugnare delarna liksom vita flodpärlor, stora och små samlas de. Varje bubbla reflekterande en personlig liten regnbåge, för alltid fångad i dess fängelse av luft och vatten.

Freya släpper ned den slitna läderväskan bredvid hennes limegröna gympaskor med en viss försiktighet innan hon hukar sig ned. Hennes bara knän känns sårbara mot det sträva materialet medan hon byter ställning, med händerna på det mörka och ruttna träplankorna så lägger hon sig så att hela hennes framsida nu vilar mot brons gångplank. Försiktigt hasar Freya sig framåt så att hon precis har huvudet utstucket över brons kant, den skiftande spegelbilden av hennes ansikte får henne nästan att skratta.

De små prickarna under hennes ögon och runt näsan tycks nästan dansa på den gyllenbruna huden och hennes blonda hår hänger som ett draperi runt huvudet. Den ljumma vinden får det att vagga fram och tillbaka och skapar små ridåer av skugga längs bäckens vatten. Den största delen av ljuset som smeker hennes ansikte är det ljus som reflekteras mot de porlande vågorna för att sedan landa på Freyas barnlika ansiktsdrag. Ljuset är blåskimrande, nästan grönfärgat, och matchar de nyfikna globerna som med fascination stirrar ned på sin spegelbild. De små skvättarna av himmelsblått nästan lyser i de runda cirklarna av olivgrönt, som små sjöar i en mystisk skog.

Solen värmer hennes rygg och för ett ögonblick så glömmer hon bort vad hennes mål överhuvudtaget var. Men så känner hon det där pirret i benen, bäcken ser inte längre mystisk ut, virrvarret av skum inte längre fascinerande och de blå fläckarna i hennes ögon ser inte längre ut som mystiska skogssjöar. Återigen så hasar Freya sig bakåt för att sedan komma upp på knä, med lättsamma drag borstar hon bort smutspartiklar från jeansshortsen som om det skulle hjälpa det slitna plagget att få tillbaka sin forna glans. Med ett snabbt skutt så slår de vita sulorna mot brons förruttnande plankor och hennes ben spiller ingen tid på att ta det första småspringande steget framåt, hennes persikofärgade tjocktröja fladdrar i vinden och får de stickade materialet att lyfta från hennes nästan helt vita linne. En gång i tiden så hade linnet kanske varit vitt, men ifall det var så kommer Freya inte ihåg det, för henne så har det alltid varit fläckat med pasteller i regnbågens alla färger.

Freya har nästan nått brons ände innan de gröna gympadojorna begraver sig i marken. Något är fel, Freya bara vet att hon har glömt något, hon rynkar på näsan och trycker ned sina ögonbryn mot ögonen. Irritationen får henne nästan att stampa på stället innan den tomma axeln gör sig påmind, med en snurr så faller de spräckliga iris på den kvarglömda axelväskan i slitet brunt läder. Med ett lätt skratt, det tidigare missnöjet som bortblåst, så för Freya sina fötter framåt i en luftig sprint tillbaka över bron.