ÖVERNATURLIG

ETT

ÅR 2049

Jag gick omkring i det stora labratoriet där det fanns tiotal med forskare i vita fläckfria labbrockar. Mamma hade en namnlapp på sin rock strax under axeln. Det var svårt att se vad det stod för mamma är väldigt lång. Men jag antog att det stog nåt som 'forskare'. Mamma sa alltid att det stog hennes namn på lappen men jag trodde henne inte.

"Mandy, gumman?" ropade mamma och jag sprang genast dit. Men efter knappt tre steg så snubblar jag och slår i det hårda stengolvet. Min näsa får jätteont och jag börjar genast att skrika så högt jag kan. Bekymrade och irriterade röster säger mitt och mammas namn.

"Men Mandy, hur gick det." frågar mamma med sin tröstande röst.

"Äääääh!" jag gråter och tårarna väller fram. Det blöder ur min näsa och jag viftar med armarna.

"Schh.." säger mamma lugnande. Hon lyfter upp mig och sätter mig på en bänk. Jag tystnar sakta men snyftningarna pågår länge. "Vill du ha lite saft?" frågar mamma med en snäll röst och ler.

"Mm." snyftar jag. Mamma går iväg. Efter en kort stund ser jag en glasflaska med rött innehåll och en lapp med en text som står en bit ifrån mig. Men saften ligger ju här? Jag funderar ifall jag ska säga till mamma men kryper istället till saften. Jag läser på lappen.

"Öö.. v-v eee..rdry..ck-een." läser jag och lyfter upp flaskan. Jag tar den till min mun och tar en klunk.

"Nej!" hör jag mamma ropa och ser att hon rusar mot mig med ett plastglas i handen. Jag rycker till och tappar flaskan så den går sönder i flera bitar och saften rinner ner på golvet. Jag tittar förvirrat på mamma och ser att flera forskare har vänt blicken till oss. Några närmar sig och alla tittar förfärat på saften som droppar ner på golvet. Mamma är lika förfärad men också väldigt arg.

"Vad är det som här hänt?" frågar jag förvirrat medans en man pratar med mamma med en arg röst.

"Din unge drack precis av Överdrycken!" säger mannen argt till mamma.

"Men hur skulle hon veta?" försvarar mamma sig. Det blir tyst en stund.

"J-jag är ledsen.." säger mamma tillslut.

"Vad är Ö-vver drycken?" frågar jag nyfiket forskaren. Han tittar på mig med en stressad blick och vänder sig sedan till mamma igen.

"Du får sparken." säger han och väntar på mammas svar.

"Tänker han slå dig!?" utropar jag oroligt och blir genast arg på mannen.

"Ta din unge härifrån NU." mannen går till ett annat rum och mamma lyfter upp mig. Vad har hänt?

10 ÅR SENARE

"Mamma!" ropar jag från mitt rum.

"Vad är det?" ropar hon tillbaka och jag himlar med ögonen.

"Kom!" Jag hör hur hon suckar och sedan öppnas dörren. Hon korsar armarna för bröstet och höjer ena ögonbrynet. Borde jag säga? Jag menar, hon behöver ju inte veta precis nu.

"Jag glömde bort.." hon suckar och går ut. Lögn. Jag visste precis vad det var jag tänkte säga, jag visste bara inte om det var en bra idé. Jag har grubblat länge om jag ska säga nåt, men hon kommer inte förstå. Det började för en vecka sedan. Jag hade kommit hem från skolan och mamma skulle jobba sent. Jag sprang upp på mitt rum för jag väntade på ett samtal. Så jag satte mig på sängen med mobilen i handen. Och plötsligt så började det pirra i magen och fingertopparna. Jag fick en konstig känsla att jag ville spy. Inte som när man är magsjuk, mer att man blir äcklad av nånting. Men jag var inte äcklad. Och sedan när jag skulle sova känns det som att jag bara vill springa flera maraton. Om och om igen. Och så fortsatte det, spyfärdig, springfärdig. Har du sett det där klippet på en hund som springer i sömnen? Ungefär så var det.

--

Kort kapitel, vet. Ville bara komma igång med boken. Nästa blir längre. Vad tycker du? Ska jag fortsätta?