Prolog

128 8 5
                                    

Jag vaknar. Det är mörkt. Mitt i dunklet ser jag blåljus som blinkar. Jag ser mamma och pappa där framme. De ligger helt stilla. I mammas panna är det ett stort jack. Det blöder kraftigt. Jag blundar. Hoppas att det inte är värre. Men jag känner på mig, att mardrömmen blev sann. Att det ligger två livlösa människor där, bara några decimeter från mig. Jag öppnar ögonen igen och märker att jag gråter. Nej förresten, det är blod. Någon får upp en av bildörrarna där framme. Hon kollar om de har någon puls, vänder sig ut och ropar "två lik". Då förstår jag, på riktigt. Jag gråter och skriker, sparkar och försöker komma ut. Tjejen tittar bakåt mot mig, säger att det inte är någon fara. Försöker övertala mig att det inte är någon fara när de två som betytt mest i mitt liv, inte finns mer.

- 5 visningar, 2 kommentarer och 2 "gillningar" för nästa del -

When the sun goes downWhere stories live. Discover now