Planerad

Ett.

Allt är redan planerat. Allt är redan registrerat i Antantas data. Din framtid går inte att påverka. Det är inte du som lever inom dig. Det är istället koder som kontrollerar dig. Ingenting ska gå fel.
Det är det som är tanken med vårt civiliserade samhälle. Vi får inte leva våra egna liv. Jag tycker inte systemet är bra, långt ifrån. Men om jag skulle säga det skulle jag antingen dött eller straffas rejält.

I andra skolan lärde vi oss om de olika straffen i Antanta. Det var vid den åldern vi först kunde bli straffade. De olika straffen var allt från att få någon kroppsdel avskuren till att förvisas från Antanas centrerade förvaltningsområden till de yttre eller till och med förvisas ut ur landet. Då skulle man även tappat all sin data ur Antantas system. Vi var 6 år när vi lärde oss detta. För 250 år sedan skulle det vara alldeles för tidigt för att lära sig sådant, det lärde vi oss i tredje skolan. Det finns totalt 7 skolor i varje förvaltningsområde. Varje skola går man i i två år. På de två åren ska man hinna nå en viss svårighetsgrad för två färdigheter som man blev tilldelad vid första skolan. När man byter skola höjs svårighetsgraden ett snäpp. Alltså finns det 7 olika svårighetsgrader för varje färdighet.

Jag var väldigt rädd när jag skulle bli tilldelad mina färdigheter, jag var fyra år då och skulle precis börja i första skolan. Men nu lever jag i dem och älskar det jag gör, vilket man är tvungen att göra. Jag spelar piano i sjunde svårighetsgraden och har utvecklat ett minne som kommer ihåg nästan allt. I min minneskurs går det 4 andra elever. Det är ovanligt få med tanke på att i min andra färdighetskurs så går det 36.

Jag går i sjunde skolan nu. Den sista. Den går man ut vid 17 års ålder. Alla ser skolorna som en nedräkning tills de ska ut i livet och arbeta. De vet vad de ska göra och att de har färdigheter för det. Men för mig har det alltid varit som en nedräkning för min död.

Varken min äldre syster, yngre bror, mina föräldrar eller mina vänner vet om det. Bara jag och förvaltningen. Vi fick reda på vårt dödsålder i andra skolan då fick vi även reda på var och hur man skulle dö. Men aldrig exakta tiden. Enligt förvaltningen ska det vara mindre ångestfullt. Men dem har fel. Tänk om jag kommer dö dagen innan jag fyller 18? Då skulle jag gå runt i ett år och vänta på min död. I fjärde skolan fick man reda på vilket arbete man skulle arbeta med. Det var en information jag aldrig fick. Nu i sjunde skolan ska vi få reda på vårt familj och relationsliv. Det är en information jag heller aldrig kommer att få ta del av.

Jag skulle lika gärna kunna göra något dumt så att jag fick min data raderad. Då skulle jag kunna leva ett normalt liv. Men det funkar inte så. Om jag skulle gjort det skulle förvaltningen skanna min data och hitta ett bättre straff då jag ändå skulle dö fast mer... plågsamt? Jag vet inte. För att vara helt ärlig så förstår jag inte systemet. Jag tror det är många som känner lika dant som mig. Men ingen vågar uttrycka det. Alla låtsas spela att samhället är perfekt, vilket det inte är. De vill hitta de perfekta generna och få de perfekta historierna. Men att vi inte få bestämma om våra egna liv är det sämsta jag har varit med om. De vill att vissa ska dö vid tidig ålder och andra vid sen. Varför skulle just jag dö så tidigt? Om ett barn utses till att dö innan de börjat sjunde skolan får nära och kära reda på det. Men jag måste vänta tills mitt sista år börjar.

Imorgon fyller jag sjutton. Alla jag känner ser det som en fest men det kommer bli något helt annat.