Emelies perspektiv.
Nej, nu orkar jag inte mer. Punkt slut så är det bara.
Efter all tortyr;
Min egen pappa, ja pappa, har våldtagit mig, och inte en gång, utan 6 gånger.
Men det såklart, han vet inte vad har gör, eftersom han är stupfull hela jävla tiden!
Jag får bo i källaren, där luften är unken, och lukten lika så.
Plötsligt hör jag samma fotsteg, som leder ner till den trappan där han alltid går, stegen före plågor.
Han kommer allt närmare, och jag är tvungen att kisa när han öppnar dörren, även om det är natt.
"Fattar du att detta är jävligt kul för mig?" Sluddrar han fram. Jag kan tänka mig ett hotfullt leende som sprytt hans läppar.
Jag hör ett bekant ljud;
Fickkniven som fälls upp.
"Nu ska vi se, vart är du sårlös?" Sluddrar han och nu står han bara 10 centimeter ifrån mig.
Jag svarar inte, men sanningen är, det finns nog inte ett ända ställe på min kropp som inte den där fickkniven har skurit.
Plötsligt får jag nog;
Jag börjar skrika, slåss;
"Men va gör du?" Sluddrar han nåt så otroligt.
"Jag har fått nog! Jag vill inte ha en farsa till egoist! Vill inte att mitt liv ska vara skit! Vill inte bli våldtagen! Vad är det du inte fattar?!" Skriker jag, men väntar inget svar.
"Nu är du säkert nöjd, för snart försvinner jag från denna jord!" Skriker jag medans jag springer upp för trappan, sliter upp dörren och springer det fortaste jag kan. Bort från skiten. Till min död. Bron.
Ja, jag tänker hoppa, jag tänker göra det!
Jag börjar skymta bron, den kanske är 30 meter ifrån mig nu, men jag slutar inte springa.
20..
10..
Nu är jag fem meter ifrån brons början;
"Okej, ta det lungt, det är bara typ 3 minuter sen är allt över, då är du någon stans" säger jag med rädd men lugn röst.
Jag stannar, nu är jag på mitten utav bron, det är bara att hoppa upp på det där räcket och hoppa, för om jag gör det, dör jag, för det är säkert 15 meter ner till jag möter det kolsvarta vattnet, och då ser jag inget mer, känner ingenting.
Jag tar sakta över mitt vänsterben;
Jag biter min hårt i läppen istället för att skrika.
Och nu sitter jag här, mellan död och levnad, på ett räcke, bara 15 meter ner till döden.
"Va fan?!" Skriker en vad jag tror är en typ 16 årig kille bakom mig.
Jag hör hans springande steg som kommer allt närmare.
Han dyker snabbt upp vid min sida.
"Eyy va fan?! Kom till andra sidan! Hit till mig! Nu!" Skriker han desperat.
"Nej! Det här är min tid!" Skriker jag och tittar efter något att fästa blicken på i det svarta vattnet.
"Asså jag vill inte! Utan att inte ha frågat dig! Men jag måste" säger han desperat och tar ett stadigt grepp om min midja, och lyfter ner mig till marken.
Jag gör inget motstånd.
Inte förrän nu så ser jag hur han ser ut;
Och damn.
"Kanske lite pang på, men vad heter du?" säger han.
Kort och snabbt säger jag;
"Emelie, du?" Och inte för att jag bryr mig om vad den här idioten heter.
"Felix, Felix Sandman"
